En sammanställning av mina första intryck

Vi har bara varit här i drygt tre veckor, det känns snarare som tre månader eftersom vi har gjort så himla mycket på den tiden. Tänkte i allafall passa på att göra en liten lista över mina första intryck av det här landet, medan jag har dem färska så att säga. Det blir en liten plus och minuslista.

+

*Vädret!
Har inte riktigt hajat det tidigare då man i Sverige är så van vid att det är dåligt väder, men herregud vad bra både min kropp och själ mår av all denna sol. Det är inte värmen lika mycket som solskenet som gör det! Dessutom är det befriande att slippa tänka och prata så mycket om vädret eftersom det inte varierar så mycket som som hemmavid.

*Inställningen mot barn och framförallt mot mammor!
Nästan varje gång jag är ute med barnen och handlar eller bara är på väg någonstans så möts jag av uppskattande blickar och komplimanger. I mataffären kommenterade en man "you mothers are always multi-tasking, right? I really respect you for that!" och på gatan mötte jag en annan man som ropade "keep up the good work, mum!" Det finns alltså fördelar med att vara hemma-mamma i ett land där kärnfamiljen är det heligaste som finns, även om jag inte själv delar alla dessa värderingar (se nedan, om jämställdheten på minuslistan). Även när jag går omkring på  ASU campus så flyttar sig cyklister och skateboardåkare ur vägen med ett leende när jag kommer med vagnen. Man är ju inte direkt bortskämd med att bemötas så av 20-åringar hemma, där känner man mest att man är i vägen när man tränger sig i en tunnelbanevagn full av gymnasiekids på väg hem från skolan.

*Först kändes det lite konstigt med heltäckningsmattan i lägenheten (och aningen ohygieniskt) men nu har jag vant mig vid att sätta fötterna på detta varma mjuka när jag går upp på morgnarna...

*Älskar att conversen är så billiga (och det är riktiga, inte hongkong-varianten), köpte ett par låga lila för ca 300 svenska.

*Har ätit mitt livs godaste snabbmats-hamburgare här, när det gäller snabbmat vet amerikanarna definitivt hur man gör.

-

När vi åkte hit så känder det inte bara som att vi åkte nästan 900 mil bort från Sverige utan också typ 30 år tillbaka i tiden. Här kommer en rad exempel på varför det känns så.

*Husen är 70-tal, jag har ju egentligen inget emot den estetiken alls men just arkitekturen kanske inte hade sin snyggaste period då. Dock inget som stör så mycket.

*Tekniken är kanske mer 90-tal men ändå inte i närheten av hur vi har det hemma. Otroligt störande när man är så van vid bra smartphones, hemsidor, internetbanker o s v. Här tycker alla vi är knäppa som valde bort hemtelefon, alla företag föredrar att man ringer dem (!) istället för att gå in på hemsidor och det värsta av allt är att det är svårt att klara sig utan ett checkhäfte (hej 70-tal!). Tur att cash är gångbart överallt nästan, så bara man har en sedelbund i fickan så klarar man sig hyfsat. Hur tryggt och säkert det nu känns...

*Miljötänket är så eftersatt så jag vet inte ens om det räcker med 70-tal. Alla dessa engångsartiklar, och förpackningar i hårdplast till allt! Det verkar inte finnas på kartan att tänka på miljön när man tillverkar saker, dessutom är ju detta landet där bilarna kom först och städerna senare vilket gör att verkligen allt är byggt väldigt långt ifrån varandra så att man måste ta bilen. Suck och stön, inte konstigt att det går som det gör för vår planet när det tredje folkrikaste landet i världen lever såhär!

*Jämställdhetstänket är också minst 30, kanske 40 år efter. Här hägrar ju särartsteorin och det verkar allmänt vedertaget att män och kvinnor är fundamentalt olika till sin natur och att pojkar och flickor ÄR och måste fortsätta vara intresserade av olika saker och detta får inte på något sätt bli förvirrande. Därför är ALLT för barn, till och med blöjorna, uppdelade i pojk och flickvarianter som självklart är blå respektive rosa.

*Maten, det är jättesvårt att hitta sjysta råvaror till att laga mat själv. I mataffären finns det hyllmeter efter hyllmeter med färdiga måltider som bara behöver mikras, inte något som lockar jättemycket.

So long folks!