Jag är en föräldraledig förskollärare som just nu är bosatt i USA. Jag har två barn, en ettåring och en fyraåring, och den större går i förskola här borta. Den lille går i en grupp som träffas 1 1/2 timme i veckan tillsammans med föräldrar och den store går 3 dagar i veckan mellan 9.30 och 15.30. På avstånd följer jag debatten som just nu härjar vilt i Sverige och jag kan inte låta bli att undra om vi inte har missat något viktigt.
Förskolans problem idag tror jag beror på att den har så olika förväntningar på sig från olika håll. Historiskt sett var den svenska barnomsorgen avgörande för att även kvinnor skulle komma ut i arbetslivet, ett perspektiv som inte är att varken förglömma eller förringa. Det var ingen då som tänkte eller trodde att förskolan var bättre FÖR BARNEN än att vara hemma med sin mamma eller någon annan kvinnlig släkting eller granne, men jag vill nog ändå påstå att det var bra ur ett samhällsperspektiv. Det var i alla fall då som förskolan fick sitt första uppdrag, att ta hand om barn när deras föräldrar var på jobbet.
Sedan gick åren och 1998 fick förskolan ytterligare ett uppdrag, nämligen att följa en helt egen läroplan. Man hade förstått att de tidiga åren i ett barns liv är jätteviktiga ur ett kunskapsperspektiv och man ville säkerställa kvaliteten på den verksamhet som nästan alla barn har som arbetsmiljö, varje dag, många med ganska långa dagar. Plötsligt började man prata om att förskolan var så himla bra för barnen och de föräldrar som valde att vara hemma började plötsligt känna sig otillräckliga.
Och därifrån har det rusat iväg, med ökade krav både uppifrån (från politiskt håll) och nerifrån (föräldrarna). Förskolan har fått anpassa sig till ett hårdare samhällsklimat där marknaden styr samtidigt som värdegrunden som ligger först i läroplanen har fått ge vika. Vissa krafter går helt enkelt inte att kombinera, det är ofta svårt att till exempel värna om svaga och utsatta samtidigt som man försöker spara in pengar på dem. Och det här kanske är att trampa någon på tårna, men visst måste det vara svårt att få en fungerande förskola när vi har politiker som egentligen inte verkar tycka att förskolan är viktig. De som styr idag vill ha mer ordning och reda och mer kunskapsinhämtning i förskolan, och jag tycker mej se att det med ökade sådana krav blir svårt att hinna med omsorgsbiten.
Nu blev det väldigt dystert här, och jag sitter inte inne på några fantastiska lösningar men däremot vill jag bidra med ett annat perspektiv då jag under det här dryga året har fått ta del av det amerikanska förskolesystemet.
Här är det skillnad på "teachers" och "teachers assistants", här finns det preschools som (givetvis på många olika sätt och med olika framgång) fokuserar på kunskapande medan daycare finns tillgängligt för de barn som behöver tillsyn medans föräldrarna jobbar. Vår förskola har fasta tider och vi föräldrar får glatt stå utanför och vänta tills teachern öppnas dörren när skoldagen är slut. Det är en förskola som verkligen är på barnens villkor och jag vågar påstå att den förskolan är riktigt bra för barnen. Problemet ur ett samhällsperspektiv är ju givetvis att inte alla barn i det här landet har tillgång till en förskola av den här typen. Det kostar ju en del och dessutom så är det svårt att kombinera ett vanligt jobb med dessa öppettider och lediga dagar. Alla barn på vår förskola har en förälder som är hemma, de allra flesta familjer har bara en inkomst och det har de råd med. Jag behöver väl inte ens nämna att det till 95% är mammorna som är hemma. Här är att vara hemmaförälder ett hedervärt arbete och man tycker nästan synd om barn vars båda föräldrar jobbar. Här har man ingen föräldrapenning eller barnbidrag men man prioriterar att leva på lite mindre för att ha mer tid med barnen medans de är små. Om det inte vore för att det är en sådan kvinnofälla, och att hela samhället här bygger på könsnormer som bäst hör hemma någonstans i mitten av förra seklet, så skulle jag påstå att barnen här har det himla bra. Om det inte dessutom vore för att det inte gäller alla barn.
Jag vill inte att det ska bli en klassfråga i Sverige också, att bara barn till välbärgade föräldrar ska få en vettig förskola. Men jag vill inte att en förskola som ska täcka allt, både pedagogik och omsorg, ska bli på bekostnad av barnens och pedagogernas välbefinnande. Jag vill bara göra mitt jobb och få chans att göra det bra. Jag har en högskoleutbildning och jag vill att min yrkesgärning ska bygga på den istället för på min förmåga att torka bord och diska så snabbt som möjligt. Jag avskyr att debatten har kommit att gälla föräldrarnas slapphet, här är vi föräldrar förskolans kunder och vi blir bemötta med lika mycket respekt som med krav på oss. Det går ju liksom inte att strunta i att stå där när läraren öppnas dörren.
Vi måste bara bestämma oss vilket håll vi vill gå åt. Är omsorgsbiten eller den pedagogiska biten det viktigaste? Är det möjligt att sammanfoga dessa till en närande enhet utan att pedagogerna bränner ut sig på kuppen eller kan man göra på något annat sätt? Skulle man kunna avsätta viss tid under dagen för pedagogisk verksamhet och nöja sig med kvalitativ omsorg under resten av dagen? Som förälder behöver jag inte tänka två gånger för hitta svaret.
Så många tankar och frågor. Jag vet bara att vi måste värna om den unika svenska förskolan och dess effekter på samhälle och demokrati och samtidigt se till att alla barn (och vuxna) som vistas där har det riktigt bra. Samtidigt kanske det vore bra att lyfta blicken och se utanför landets gränser för att inspireras av andras sätt att bemöta föräldrar och högakta universitetsexamina. Förskolan har ett dubbelt uppdrag och ingen del av den är mindre viktig än den andra!
Lycka är att ha en kompis att luta sig mot medan snön faller (eller sprutar ur en ismaskin...)
