Oj som vi har väntat och längtat och igår kom hon äntligen! När vi stod där i ankomsthallen bland oroliga föräldrar till tonåringar som studerat en tid utomlands och nu äntligen skulle komma hem, och barnbarn med egentillverkade skyltar som föväntansfulla väntade på sina far- eller morföräldrar som kom och hälsade på, eller den där mormorn eller farmorn med färgglada renhorn på huvudet som äntligen fick träffa sitt efterlängtade barnbarn igen, så kunde jag inte sluta tänka på en sak.
Det är tufft att vara så långt borta från sin familj, och särskilt under julen. Även om vi i år får fira den med Emeli så betyder det inte att många andra fattas oss. Men FY SJUTTON vad jobbigt det skulle vara att ha det såhär jämt, varje år. Vad lyckligt lottade vi är som kan träffa vår familj nästan när vi vill annars. De här två åren på andra sidan klotet är bara undantag från den regel som säger att vi annars alltid ska vara närmare varandra. I Sverige är det ju heller inga avstånd att tala om, nu när man fått lite perspektiv på det här med avstånd... Advent är en tid för att vänta men snart har vi väntat klart, och nästa år ska vi banne mej ha en riktig familjejul med tomte och hela köret.
Nu drar vi till LA imorgon bitti, och dryga 20 grader och strålande sol utlovas under julhelgen. Det är inte så synd om oss trots allt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar