Bloggvila

Tjoho! Vill bara meddela att bloggen får vila nu ett par veckor medan vi har sällskap från Sverige här borta.. Återkommer i mitten av maj med nya fräscha tankar och förhoppningsvis fina bilder från bl.a. Grand Canyon dit vi ska nästa helg. Imorgon firar vi världens finaste lillebror som fyller 1 år (jag vet, hur sjukt fort har inte det här året gått egentligen?) med lite poolparty.

So long compadres!

Första mötet med lillebror på BB!

Jack 2 ½ år: Tror du han vill leka med mitt lego?

Slå på de små?

På min morgon-tv visades idag ett inslag från Marion county i Florida, där man precis tagit upp kroppsbestraffning i skolan igen. Det förbjöds 2010 men är nu alltså tillåtet igen. Det är "paddling" det handlar om, när man alltså smiskar någon som betett sig illa på rumpan med en slags paddel. Har inte gjort någon grundligare research kring det här, tror säkert att det finns någon skola även här i Arizona som använder sig av detta men vet inte säkert. Vet bara att det är förbjudet med kropps-straff i skolan i många stater men på en del ställen (framförallt i östra och sydöstra USA) är det fortfarande en vedertagen del av disciplineringen av skolelever på alla nivåer.

 

Det som gör mig lite beklämd i detta (förutom att det självklart är vedervärdigt för alla och att man som lärare särskilt mår illa över idén att bruka överlagt våld på små oskylda barnkroppar för att man misslyckats som pedagog) är att man förbjöd det hela 2010 men nu har bestämt sig för att det inte funkade att INTE slå barnen och därför fanns det ingen annan utväg. Hallå resten av världen, liksom. Har ingen tänkt på att man kanske måste ändra på något mer för att ungarna ska hålla sig i skinnet än att bara sluta slå på dem? Kanske fundera över hur relationen till eleverna ser ut? Hur man skapar ett klimat som andas förtroende och ömsesidig respekt istället för skräck och hot om våld?

Lite konstigt också att reglerna säger att lärarna måste ha föräldrarnas tillstånd och att detta bara får ske en (1) gång per termin. Hur ska detta organiseras undrar jag bara, ska man samla på sig allt otyg som en elev hittar på under terminen och ha en rejäl smiskfest när skolavslutningen närmar sig? Ska man använda paddeln när man känner sig riktigt förbannad på en elev, och sen upptäcka att ungen är lika bråkig nästa dag och då har man liksom förbrukat sitt enda slag för terminen och står där helt maktlös?

Känns inte helt genomtänkt om man säger så.

Jag har många gånger kännt mig som en otillräcklig mamma i det här landet. Inte otillräcklig för mina barn (j,o det också ibland men det hör hemma i ett annat inlägg...) men otillräcklig för att mina barn inte är så drillade som amerikanska barn i allmänhet verkar vara. De kommer inte direkt när jag ropar, vi är alltid de sista som lämnar förskolan eftersom Jack inte har lekt klart riktigt. Alla de där egenskaperna hos en förälder som i Sverige ses som bra; tålamod och gott om tid etc. ses här som svagheter. Jag känner de andra föräldrarnas blickar när min unge inte lyder mig på en gång, jag tror
att de tänker att jag är en vek och dålig mamma som inte har disciplin på mitt barn. De vet ju inte att jag tycker att disciplin och barn är två ord som inte bör nämnas i samma mening. Jag tycker inte att barn ska lyda, däremot är det bra att de lär sig att lyssna på andra människor och kontrollera sig själva, sina behov och humör. Man får bli arg för att man inte vill gå från parken, men man får inte göra illa andra eller sig själv eller ha sönder saker.

Sådant är svårt att lära sig om man själv blir slagen av de vuxna som borde agera förebild istället.

Är det här rättvist? Va? VAA?

Om det nu finns någon gud, eller ödet eller vad man vill kalla det så kan man ge sig fan på att hen är en stor rättvise-entusiast. Vilken sjuk sak att skriva egentligen när det inte finns någon som helst rättvisa i världen, nu skäms jag lite, men i det lilla sammanhanget är det millimeterrättvisa som gäller. I alla fall hemma hos oss.

Skröt ju lite om att jag hade klarat mig undan när resten av familjen mådde dåligt förra helgen, nu fick jag sota för det. Det är ungefär samma som Martin hade, ganska lindrigt ändå men alltid lite trist att ha feber och vara dränerad på all energi. Fattar inte heller hur det kunde komma så mycket senare till mig när de andra blev sjuka inom loppet av ett par timmar för över en vecka sen! Orkar inte ens fundera på om det är möjligt att det hela börjar om nu och de andra får samma igen, en efter en. Det lär väl visa sig i så fall, men förhoppningsvis inte, för på fredag får vi ju finbesök från Sverige! Det är lite som behöver fixas i veckan nu, och det är helt enkelt inte läge för sängläge om man säger så.

Återkommer när mina krafter gör det. Sov sött.

Är den där ungen alltid sådär glad frågar folk.

Nä, ibland ser han ut såhär istället.

Men tre sekunder senare är det solsken igen!

Morsan-bilen

Känner mej glad över att få presentera den senaste medlemmen i familjen Bergman; Morsan-bilen! Hon kanske inte är jättemycket rock'n'roll men hon är fin ändå och hon kommer passa bra till att åka och handla mat i och lämna på förskolan. En riktig morsan-bil helt enkelt. Nu ska den här morsan bara se till att rådda hem det där körkortet någon gång...

En guldfärgad Ford Taurus -99 blev det, ett förnuftigt köp!

Bilbestyr

Det slog oss härom veckan att vi behöver ytterligare en bil. Martin ska ju ut i fält nu i vår och sommar och från och med mitten på maj ska Jack gå på sommarförskola 9-13 varje dag. Jag inser att det kommer bli hyfsat varmt att gå mina 7,6 km när det är runt 40 grader ute, både för mej och för ungarna, men att göra det TVÅ gånger om dagen bara gör jag inte. Jag håller ju på om övningskör som en tok, vi brukar passa på på helgmorgnarna när det är lite mindre trafik, och då packar vi in ungarna i baksätet och hoppas på att Ted ska sova förmiddagspasset och Jack får titta på DVD under tiden. Vill bara säga det till alla som jag som missade att ta körkort när livspusslet var lite mindre svårlagt; det ska nog gå vägen det här också!

I alla fall så behöver vi ju ha varsin bil när vi är ute och far på vasitt håll. Igår var vi hemifrån hela dagen, tror vi kollade hos 4 eller 5 bilhandlare och idag blir det bara att bestämma sig. Tror det blir en amerikanare i allafall, sedan får vi se hur mycket rock'n'roll det blir över den. Återkommer med besked ikväll. Och det fina i kråksången är att våra efterlängtade gäster som kommer på fredag slipper krångla med hyrbil.

På det här stället gick vi inte ens ur bilen, det såg så himla skumt ut. Tyckte inte att konceptet med att sälja guld, vapen och bilar på samma ställe känns helt bra om man säger så ...

Tog en liten kaffe efter det obligatoriska pit stoppet på Wendys :)

 

 

Idag blir det som sagt fler bilhandlare och sedan ska Jackskrutt klippa sig, en busy söndag helt enkelt. Just det, vi ska väl försöka få in en veckohandling också men det blir ett senare bekymmer. So long compadres!

Helt normal

Han är helt normal, vår sistfödda. Jag lovar. 

Han håller inte på att kvävas eller nåt. Han bara spexar vid frukostbordet.

Och på toaletten. Inga konstigheter!

Hänt i veckan (inte mycket)

Det händer inte jättemycket här borta precis, dagarna rullar på som vanligt. Plötsligt hade vi varit här i sex månader och ingen av oss kom ens ihåg det den dagen utan vi märkte det dagen efter när vi kollade i kalendern efter lämpliga datum att flyga hem i sommar.

Det lutar åt att vi kommer att ta ett par nätter i NY City på väg till Arlanda, dels för att slippa transfer på Newark denna gång (puh, blir kallsvettig bara jag tänker på förra gången) och dels för att det ska bli skitkul att uppleva och få en första känsla av staden som aldrig sover (det gör ju aldrig vi heller så vi kanske passar ihop hehe). Vi inser ju att två nätter inte är nära på tillräckligt men vi planerar att återvända när barnen är större eller utlånade för en weekend någon annan gång. New York känns ändå ganska lättillgängligt från Stockholm, det går direktflyg och det är inte vare sig särskilt långt eller jättedyrt), vi kommer nog att försöka se det vi kan USAs västkust istället medan vi bor här. Men New York en snabbis på vägen hem blir nog bra ändå.

Gick förresten förbi biblioteket i tisdags och bytte ut lite barnböcker och filmer. På en hylla vid utgången stod några gratispocket. Jag fick med mig den här...

och lånade bl a den här till Ted (och Martin):

 

Och utanför hade några tappra demonstanter ställt upp ett bord och samlade underskrifter. Det är vid sådana tillfällen man påminns om att man ändå är 900 mil hemifrån, skulle sett fint ut med en legalisera droger-kampanj utanför stadsbiblioteket vid Odenplan!

Världen är en otäck plats ibland

Måndag idag och nu är familjen äntligen på benen igen, hyfsat i allafall. Själv klarade jag mig på något mirakulöst sätt denna gång, annars är jag väl den i familjen som bli magsjuk i tid och otid men denna gången slapp jag undan helt.

Stora besvär som magsjuka kan plötligt kännas väldigt små och obetydliga, som idag när vi satt framför CNN och såg hur siffrorna på antal skadade och omkomna i Boston steg. Fortfarande vet de inte vilka som lligger bakom det hela, men det känns lite obehagligt och liksom nära även fast Boston ligger långt långt härifrån. Ikväll var nog också första gången som Jack reagerade på en bild ur nyhetsflödet som bläddrade förbi på TVn, han undrade massor om bomben (som han missförstod som en bom som kunde fällas ner...) och varför det kom rök och ambulansmän. Jag tror inte att det är jättebra att sitta och titta på nyheter tillsammans med en treåring men när han väl får syn på något och samtidigt ser allvaret i våra blickar så är det klart att han börjar undra. Då försökte vi förklara på det enklaste sättet, vad annat kan man göra? Det är otroligt men plötsligt kom jag ihåg de föreläsningar vi hade under min utbildning om barn och kris, och hur man skulle hantera situationer som denna. Ofta kan jag faktiskt känna att det ligger mig lite till last som förälder att vara utbildad pedagog (framförallt eftersom det ger mig prestationsångest, man glömmer att det är ok att bara vara en vanlig mamma som får bli arg och får vara tråkig ibland) men idag kände jag faktiskt att jag hade nytta av det.

Lilla gubben börjar bli en stor och funderande kille, och det är häftigt att få vara med honom när han upptäcker nya sätt att se på världen. Även om världen ibland, som idag, kan vara en skrämmande och otäck plats.

Behöver vila ögonen på något fint efter allt,

gullejack och jag på Gotland sommaren 2011

Bakslag

Vad är det med vår familj och magsjuka egentligen? Nu är vi drabbade igen, eller alla utom jag som på något mirakulöst sätt klarat mig hittills. Vi hade tänkt åka på utflykt idag, göra ett nytt försök vid Saguaro Lake eftersom vi nu har fått vårt årspass till nationalparken här, men istället blev det bara en kort prommis för mig och Ted som tackade för sig genom att spy ner sig utanför mataffären och därmed sällade sig till skaran av de redan insjuknade.

Nu är klockan över nio och lillskrutten sover (för tillfället i allafall) och Jack och Martin läser godnattsagor i soffan. Det var ingen mer än jag som ville ha middag så jag kör en kontinentalt sen kycklingpasta och ett glas rött till. Det senare inbillar jag mig kan tjäna som decinficeringsmedel efter alla baciller som har regnat över mig idag, eller så kanske jag bara firar att den här dagen äntligen lider mot sitt slut. Hoppas på en bättre en imorgon!

Typiskt?

Lillgrisen har sovit om möjligt ännu sämre nu några nätter och dagar (eller först blev det lite bättre men sen blev det sämre igen så det känns som ännu sämre fast det kanske egentligen bara är lite sämre än från början, hehe). Han hade en släng feber för ett par dagar sedan och det är säkert därför. Men ingen idé att spekulera. I allafall.

Efter att ha hållt sig vaken till halv tio igår kväll och sovit skruttigt fram till fem när han ville upp och hoppa, så är han aaaaaningens trött idag på förmiddagen. Så trött att han somnade halv åtta och fortfarande sover, nu är klockan snart halv elva! Tre timmar, såhär länge har han inte sovit på dagtid sedan han var nyfödd, knappt då heller. Och bara för det så är det svårt att ta för sig något, sitter bara här som en zombie på helspänn och väntar på att gnäll-ljuden från sovrummet ska börja. Är det inte typiskt?

Lilla Törnrosa...

Kulturkrock/ nakenchock?!

Är inte direkt bästa kompis med det här förbannade landet idag. Mår illa och är arg samtidigt för en sak som hände i lekparken igår.

Vi var i parken en sväng efter förskolan tillsammans med Matylda och hennes mamma. Barnen lekte och hade jättekul men plötsligt kommer Jack till mig, som sitter på en bänk och matar Ted med mellis, och talar om att han behöver kissa. Att det kommer kiss. NU. Till saken hör att han inte varit heltorr särskilt länge och även om han är jätteduktig på att tala om när han behöver gå så har väl ingen 3-åring belönats med värsta framförhållningen. Speciellt inte när man är inne i en rolig lek. Att han tog sig tid att komma till mej och be om hjälp såg jag alltså som något jättebra, men jag visste samtidigt att vi inte hade oceaner av tid på oss, om man säger så. Jag valde då att låta honom dra ner byxorna och kissa mot ett träd i parken istället för att vi skulle ta oss till andra sidan där det finns några sunkiga toabås utan dörrar.

Det gick väl inte jättebra, den här gången kom kisset liksom rakt ner istället för lite framåt och det mesta hamnade alltså på shortsen och kalsongerna istället för på gräset. Då hjälpte jag honom av med de blöta kläderna och gick tre steg till vår vagn för att hämta nya, torra. Jack gick efter mig och vi tog på nya kläder, sedan sprang han iväg och lekte som att inget hade hänt.

Efter några minuter börjar en kvinna som sitter ett par bänkar bort att prata med oss, hon tittar mig rakt i ögonen och ber mig om att få prata lite. Jag förstår på hennes tonfall och blick att hon menar allvar och att hon vill ha lite "privacy". Karolina går iväg några meter och kvinnan ställer sig framför bänken där jag sitter och spänner riktigt ögonen i mig. Hon menar att hon kommer från "arizona child protection service" och hon visar leg som en riktig FBI-agent. Hon säger att det jag nyss gjorde var hemskt och hon uttrycker sig "don´t you never ever EVER let your kid run around like that again!". Jag blev lite chockad av att hon praktiskt taget skällde ut mig och tog nog inte riktigt in varenda ord av det hon sa, men hon menade att det finns så många sjuka män därute och att man inte ens får låta en 3-månaders bebis få en ny blöja ute bland folk. Sedan uttryckte hon det klassiska att Jag vet inte hur det är i ditt land men här gör vi verkligen inte så! och jag har aldrig känns mig mer konstig och svensk än just då. Men javisst, i vårt land är det ok att kissa i parken om man är 3 år och bara måste göra det nu, ingen skulle få för sig att bry sig om en unge är naken i någon minut. Klart att det finns sjuka människor (det är liksom ett helt annat kapitel) men det är väl inte min sak? Precis som att tillfället gör tjuven, och om man får syn på en naken barnrumpa så gör det en till pedofil? Påminner alltför mycket om hur man resonerar i många våldtäktsfall, om hon bara hade haft på sig lite mer kläder... som att det är hos kvinnan problemet ligger. Ja åtminstone i Steubenville, OH är det så, och till och med CNN som ändå räknas som en av världens bästa nyhetskanaler hade en vidrig vinkel på sin nyhetsrapportering därifrån.

De är ju verkligen helt vanisinniga här, när man tänker på det. Har man sett ett avsnitt av "Americas funniest home videos" så ser man ju att de censurerar varenda naken rumpa och varenda fult ord. Samtidigt som det ses som avskyvärt att låta sin kissnödiga unge lätta på trycket i parken så är det helt ok att slå densamma om han inte gör som man säger. Inte mycket till Child Protection om någon frågar mig!

Jag fattar att kvinnan i parken bara menade väl, att människor är rädda för att bli utsatta för hemska saker och gör allt vad de kan för att hindra sådant. Men samtidigt tycker de att USA är världens bästa land! Jag kan för mitt liv inte tycka att man ska behöva ha ett vapen hemma för att skydda sin familj eller att man inte ska kunna kissa i en park när man är liten utan att alla runt omkring ska bli peddos i världens bästa land. I världens bästa land ska man väl kunna känna sig mer fri än så?

Många människor frågar oss om vi inte kommer att vilja stanna kvar här när de två åren är över, men just på grund av allt det här så vill man bara skrika; ALDRIG I HELA JÄVLA LIVET!

Provocerad, någon?

Lite blött

Idag när vi kom till parken så såg det lite annorlunda ut där...

 

Jag läste någonstans att 50-70% av allt hushållsvatten i Arizona går till att vattna gräsmattor mm utomhus, men det här var väl ändå i slösigaste laget? Det har ju inte regnat en droppe så vattnet kommer ju liksom underifrån.... Skämt åsido, vet inte riktigt varför parkernas gräsmattor med jämna mellanrum set ut såhär men det kan väl knappast vara det bästa eller mest miljövänliga sättet att hålla gräsmattan grön på?

Otacksamt att vara sjöfågel i öknen, men de ser iallafall till att njuta när tillfälle ges.

 

Det är lite dåligt väder idag, sa Martin imorse. Det var alltså lite moln på himlen och bara 23 grader... jag hade iallafall både långärmat och långbrallor idag (älskar dessutom att amerikanarna tycker att det helt normalt att gå omkring med träningskläder fast man inte tränar, det känns ju lite sportigare då även om man är jordens latmask) Det kändes ovant med sådan här kyla så det gäller ju att passa på :P

 

 

Världens största bebis, men hur smart är det att ha bebisgungorna och de vanliga gungorna på varsin sida av parken? Om man har en unge som inte hajat hur man gör fart själv än, tycker de inte att vi springer runt tillräckligt ändå?!

 

Glada lillskrutten skrattade så han tjöt i gungan

Kalasfint

Vi firade Jacks kompis idag i en park här i närheten. Det blev en eftermiddag i kalashattarnas och piñatans tecken, och hur mycket god mat som helst som födelsedagsflickans föräldrar ordnat med. En supersöndag med andra ord och ett grymt avslut på veckan!

Hur gullig får man bli? Om bara 23 dagar är den hans tur att firas...

Födelsedagsbarnet går loss på piñatan

Jack fick också prova

Lyckan när pappershästen dekapiterats och allt godis ramlade ut!

Desert botanical garden

Kickstartade den här dagen med ett besök i Desert Botanical Garden och dess fjärilspaviljong. Mycket tjusigt! Extra fint var det också med alla blommor överallt, det syns verkligen att det är vår nu och många av kaktusarna har så fantastiska blommor att de nästan ser konstgjorda ut. Det kändes dock mer som den varmaste högsommardagen ever och vi gav upp efter ett par timmar då solen började steka som bara den. Och det är bara början på april!

Idag...

...skrattar jag ihjäl mig åt det här inlägget.

...känns saker och ting både bättre och sämre på samma gång. Sämre för att jag av någon mystisk anledning har ont i kroppen och känner mig lite sjuk. Tror att det mest handlar om pollen i kombination med den där powerwalken som jag tog igår till och från förskolan. Bättre för att jag alltid mår bra av att prata eller skriva om hur jag mår, det är precis som att när man sätter ord på känslorna så blir de enklare att hantera på något vis.

Jag vill också passa på att förklara mig lite, jag saknar ju inte att jobba såå mycket utan det är mer det att jag saknar att ha någonting utanför mig själv att sysselsätta tankarna med. Som tonåring konstaterades det av en kurator att jag var en s.k. extra tänkande människa som inte kan sluta tänka på saker när jag väl har börjat och som håller på och analyserar saker till världs ände om inget stoppar mig. Därför har jag alltid mått bra av att ha många andra saker att fundera på, och jag mår bra av att ha ett jobb som ger mig det. Det är inte den mekaniska delen (om man nu kan kalla ett jobb med människor mekaniskt) av mitt arbete som jag saknar i första hand, jag menar jag tar ju hand om barn med allt vad det innebär även nu. Men jag saknar däremot det intellektuellt utmanande. Jag älskar att tänka och skriva och formulera saker, det kanske inte gör mig till världens bästa förskollärare men jag tror och hoppas att jag ska hitta något som passar mig som handen i handsken när det väl är dags att hoppa på tåget igen.

Idag blir det hemmadag, vi nöjer oss med en vända till affären och en stund i parken i eftermiddag. Det är kul nu för även lillskrutten börjar uppskatta att kravla runt i sanden och upptäcka saker.

Full rulle kanelbulle

Snygging!

Saknar min jobbhjärna!

När Jack var bebis var jag föräldraledig tio månader, sedan tog Martin över. I och för sig hann jag bara jobba en dryg månad innan vi åkte till Australien och jag fick ännu en månads ledigt, men jag hann ändå ställa om mentalt till jobbläge.

Det är inte det att jag inte gillar att vara hemma, man vore väl en riktig idiot om man inte hade vett att uppskatta den chans jag har fått att vara föräldraledig så här länge och dessutom i ett land där det är varmt och skönt. Men det är något som skaver lite, en oro i kroppen som jag inte riktigt kunnat sätta fingret på förrän idag. Det kliar lite av något som kanske är lust att jobba, eller framförallt att få sätta tänderna i något slags uppdrag som ligger en bit bortom mig själv och min familj. Något lagom utmanande, som gör att man känner sig kreativ och smart igen. Dessutom saknar jag kollegor att bolla tankar med, att ha andra vuxna människor att prata om både livsviktiga och mindre viktiga saker med om dagarna. Att vara föräldraledig är fantastiskt roligt men en utmaning för den som är van vid och nöjd med att ha många olika bollar i luften, att vara det utomlands är definitivt att ta både njutningen och utmaningarna till en ytterligare nivå.

Dessutom får jag inte glömma att det här äventyret till största delen inte handlar om mig, det är ju toppen att Martin kan utvecklas som forskare genom att jobba här och det är ännu mer fantastiskt för Jack som får gå i förskola och inte bara erövra ännu ett språk utan också ett självförtroende och ett sätt att vara som han kommer ha nytta av i resten av sitt liv. Ted och jag själv hänger mest på, och det är också lite skönt att inse att allting inte bara handlar om mig och mina behov hela tiden. Min tid kommer också, men jag ska ändå försöka göra det mesta och bästa av den här pausen från verkligeheten som den här vistelsen ändå innebär. Jag behöver nog hitta något projekt som jag kan sysselsätta tankarna med men som inte tar för mycket av min tid i anspråk. Tips på sådana tas gärna emot, nu ska jag sätta på en kopp kaffe och ladda ner ett gäng podcasts att lyssna på under promenaden till förskolan i eftermiddag. Ett sätt att hålla hjärnan lite sysselsatt i allafall. So long!

Fokus morsan!

Hemma och stäääädar idag

Har sovit lite bättre inatt. Ted måste också kännt sig ganska så utvilad eftersom han sköt på morgonsovet en hel timme, nu återstår bara att se hur länge han sover och om det blir någon mer lur idag. Risken finns annars att vi får tampas med en rejält trött kille ikväll, spänningen är oliiiidlig men den som lever får se.

Vänta bara, du tror att du vet vad trötthet är men jag har knappt börjat än..

Jack har återupptäckt "In the night garden" på youtube och vill nu likt makkapakka städa överallt med en liten svamp. Han var så ivrig att han väckte mig imorse med att säga: Vakna mamma, det är morgon nu. Du är glad och vi ska stäääda! Antar att han kände av att jag inte var som en solstråle igår och nu ville försäkra sig om att den här dagen skulle bli bättre. Ja, man kan ju inte bli annat än glad av att vakna på detta sätt så nu har jag försett honom med vatten i en hink och en svamp och släppt ut honom på balkongen. Där kan han städa och kladda hur mycket han vill.

Trevlig tisdag på er, det som återstår av den!

 Min lilla städnisse, det är ett hårt liv du lever!

Sleepless

Skruttungen, det här inlägget ska handla om dej!

 

Jag vet att det är ett fruktansvärt uttjatat ämne men jag tänkte ändå ägna dagens inlägg åt sömnen (eller snarare bristen på densamma) som min ljuvliga lilla 11-månaders orsakar här i hushållet. Man kanske inte tror att sömn är så viktigt förrän man är utan den, och nu har vi sovit skruttigt sedan innan han kom. Man tröttnar lite (hehe).

Jag klarar mig ganska bra på lite sömn, att ungen vill upp mellan 5 och 6 på morgnarna hade inte varit något problem om han bara ville sova och låta oss göra det innan dess. Han somnar samtidigt som storebror, mellan 7.30 och 8 i famnen och sover för det mesta ganska bra (enstaka rop efter napp bara) fram till efter midnatt någon gång. Då börjar han hojta, och nöjer sig inte med nappen längre utan vill sova nära nära nära. Men det hade inte heller gjort något, om han bara ville sova då! Men det ska bökas och stökas, ropas efter nappen om den trillat ur och dras i håret (min favvo, absolut jättemysigt att bli väckt av att någon drar skithårt i de där tunnaste hårståna i nacken...). Någon gång mellan 5 och 6 har det sovits färdigt och då börjar ungen sjunga och klättra på sänggaveln så det är bara att palllra sig upp. För det mesta har M tagit morgnarna och jag nätterna eftersom han ändå ska upp och till jobbet men nu börjar det bli ohållbart, han stör oss båda på nätterna numera. Nu får vi turas om med morgnarna också.

På dagarna sover han också skruttigt, oftast bara en sovperiod (40 minuter) i stöten och sedan är han i full gång igen. Oftast tar han bara 2 sådana lurar under en hel dag, och den som är någorlunda bra på matematik kan ju enkelt räkna ut att det inte blir några 13-14 timmar av det. 13-14 timmar som en snart årsgammal bebbe behöver enligt de flesta böcker och internetsidor jag kollat på känns som ett hån!

Men sedan är han världens goaste och gladaste, han kryper runt och undersöker allt och verkar verkligen inte lida av någon sömnbrist. Han är tjock och go och växer så det knakar om det, det är ju svårt att tro att han mår dåligt över att sova lite mindre. Han är jättemammig just nu och jag tolkar det som att han är inne i en stor separationsfas som är jobbig för honom, klart man inte vill göra det jobbigare för honom genom att börja med någon hemsk sovmetod då. Dessutom kan vi ju inte låta honom hålla på och gapa på kvällar och nätter bara för att han ska sova i egen säng av princip, då väcker han ju Jack som numera och sedan ett bra tag tillbaka har sovit jättebra i egen säng.

Jack var helt annorlunda, som bebis kunde han sova lååånga stunder på dagarna utan att väckas om så en brandbil skulle stå bredvid hans säng och tjuta. Ted sover alltid med ett öga (minst!) på glänt, redo att studsa upp vid minsta möjliga störning.

Kanske supertråkigt för er att läsa om, men jag ville bara skriva av mig lite. Om någon sitter på något mirakeltips så dela gärna med er! Även som solen skiner varevida dag och vi har haft sommarvärme i en dryg månad nu så är småbarnslivet som det är var i världen man än befinner sig.

Pimpar frukostgröten med färska jordgubbar idag eftersom lingonsylten är slut. Allt för att pigga upp!