Upphällningen

Det närmar sig nu. Jag har tvekat att skriva här på sistone, det har inte kännts helt hundra i magen och är det något som jag har lärt mig på sistone så är det att lyssna bättre på magkänslan. Men den närmar sig, med stormsteg. Hemflytten.

Nu känns det viktigt att göra de där allra sista med inlevelse, att åka ut i öknen och njuta av varje sekund av det storslagna landskapet. Att äta hamburgare på Smashburger med alla smaklökar konstant uppkopplade. Att nästan njuta av det märkliga känslan när det är varmt och torrt ute fast det är kolmörkt. Konstigt egentligen hur det mänskliga psyket funkar, att man har så svårt att njuta av saker om de inte precis är på väg att försvinna. 

Idag åker vi ut i öknen och säger hejdå till Mt Ord, storslagen och svårslagen utsikt som passar fint ihop med de storslagna känslorna. Återkommer med bilder lite senare. 

Tucson calling

Är återigen ledsen för det där med glest bloggande, det har helt enkelt varit så mycket den här våren så att jag knappt vet varken vart jag ska börja eller sluta. I allafall så hade vi lösa planer på att sticka över till San Diego under helgen som gick, men eftersom Martin inte kunde hitta någon barnvakt till de fjärilslarver han har på jobbet just nu så fick vi nöja oss med en natt i grannstaden Tucson. Vi hängde i hotellpoolen, åt smarrig mexikansk mat, gick på flygplansmuseum och spanade in grinden till Paul McCartneys ranch. Och fotade kaktusar i både västra och östra delen av Saguaro National Park. Här kommer lite bilder, mest på kaktusar och av någon märklig anledning på mej ätandes olika typer av mexikansk mat. Nåja, bjussar på det.

Stalkervarning på de två sista? Måhända men det är ju ändå freaking Paul McCartney vi pratar om!