5 långa korta månader

Nu är vi solokvist igen, imorse satte sig mamma och Casildo på ett plan till Mexico City för att tillslut hamna hos Casildos dotter där de ska spendera nästan en vecka. På onsdag nästa vecka kommer de tillbaka hit på nästa torsdag förmiddag åker vi tillsammans ner till Rocky Point (Puerto Peñasco) som ligger högst upp i Gulf of California. Ska bli så fantastiskt härligt att få se lite hav efter dessa månader i öknen.

Appropå det, idag är det exakt 5 månader sedan vi kom hit. Vi pratade om det härom dagen, mamma och jag, och hon undrade om det kändes som 5 månader. jag tycker att det känns både längre och kortare. Även om tiden här har gått jättefort så känns det som så mycket längre än 5 månader sedan som vi åkte hemifrån. 5 månader är ju verkligen ingenting ett vanligt år, men det här året har ju varit allt annat än vanligt och därför känns 5 månader både evighetslångt och fjuttkort på samma gång. Märkligt hur det där med tiden fungerar! Det är tur att man har en bebis att mäta tiden med, när vi åkte var han ju i princip bara en extra grej att bära på (och att komma ihåg när vi gick av planet... haha), men nu är han verkligen en person att räkna med. Någon som skriker högt när han inte får som han vill (eller när han blir sotis på Jack som sitter i mitt knä), som klättrar högt upp i soffan om man inte tittar åt hans håll och som visar både kärlek och glädje på ett väldigt fysiskt sätt. Älskar att oavsett hur gammalt ens barn blir så känns det som att åldern som är just nu är den allra bästa...

Igår eftermiddag spanade vi in utsikten över the Valley från South Mountain, här fruktstund i skuggan (välbehövlig paus från solen då det var över 30 grader i skuggan...)

Min lilla akrobat som tycker om vattenmelon