A non desperate housewife: En skräpätare och en valspanare

Så då var det fredag igen. Det är bara måndag och fredag som mormor brukar säga när hon menar att tiden går så fort. Det stämmer dock inte alls in på denna veckan, längre vecka får man leta länge efter. Först idag öppnade Jacks förskola igen (eller egentligen igår men vi har ju bara honom där mån, ons och fre) och den här sista veckan ledigt har vi nog alla klättrar lite på väggarna. Han har ju varit ledig sedan 14 december så det var inte utan att han har längtat dit litegrann.

Det har alltså inte hänt så mycket och därför har jag inte haft någon vidare lust att blogga, förhoppningsvis blir det ändring på det nu och kanske kommer jag spotta ur mig lite mer inspirerade inlägg framöver. Med bara en unge hemma hinner man ju tänka klart nästan varje tanke innan man blir avbruten och får börja om från början. Ogillar skarpt virrigheten som hemmamamma-livet ofta innebär, att ständigt bli avbruten i det man håller på med gör i allafall mig virrig och glömsk som sjutton. Man börjar plocka ur diskmaskinen, blir avbruten, fortsätter med tvättmaskinen fastän disken bara är halvfärdig. Och så fortsätter dagarna i vad som kunde vara ett evigt plock om man inte bara bestämmer sig för att helt enkelt strunta i det och fokusera på en sak i taget.

Och även om det inte har hänt så mycket under jullovet så har det ändå hänt massor. I mitten av december kunde Ted ännu inte ta sig någonstans, han låg mer eller mindre där man lade honom och det var ganska skönt. Nu ålar han runt på heltäckningsmattan och plötsligt blir det sådär misstänkt tyst i lägenheten och då får man ge sig ut på jakt efter honom. Ofta hittar man honom i Jacks rum, sugandes på en bil som han inte brukar få ha för storebror. Eller i köket, där han har blivit expert på att hitta små smulor längs med listerna som han stoppar i sig. En dag tappade jag ett flingpaket på golvet och en del ramlade såklart ur. Trodde jag hade fått upp allt men senare samma dag hittade jag Ted grävandes under diskmaskinen på jakt efter och smaskandes på några små smulor som blivit kvar.

Jack har också blivit stor, och så himla rolig. När man spenderar såhär mycket tid tillsammans så börjar man ju förstå alla tankegångar och var han får allt ifrån. Sista veckorna har det varit mycket prat om fiskar, hajar och valar. Han leker med sin mjukishaj, pratar om när vi var på akvariet i Las Vegas och tittar på sin nya favoritserie Octonauts på youtube. Plötsligt är det precis som att han ser havsdjur överallt. Igår var vi och åt lunch med Martin uppe på campus och på väg därifrån utbrister han plötsligt:

Titta mamma, där är en val!