Jag inledde förra året med magsjuka, Martin kom in till mig strax innan tolvslaget där jag låg utslagen i sängen med ett glas cava till sig och ett med avslagen cola till mig och så skålade vi men nyårspussandet uteblev av given orsak. Jag var gravid och tjock och året kunde väl ha börjat bättre för min del.
Våren kom och gick i raketfart, jag jobbade på och mådde bra men lyssnade väl kanske inte jättemycket på kroppens signaler om att det var dags att trappa ner och fick jordens elefantfötter som belöning. Och så plötsligt var han bara här, älskade lillebror. Han kom ett par veckor tidigt med planerat snitt eftersom han var så stor, och även vid detta festliga tillfälle låg jag och spydde efteråt (det har blivit min grej litegrann...). Allt gick dock bra och när vi äntligen fick åka hem så flöt allt på så himla bra. En kväll ett par veckor senare kom Martin hem från jobbet med en liten flaska bubbel, han hade fått beskedet från VR om att han fått pengar för att åka till USA och vi skålade och firade även om en liten klump av oro satte sig på tvären i magen. Hur sjutton skulle detta bli?
Det blev varmt och skönt ute, sommaren spenderade vi på våra landställen och hemma. Martin jobbade med lite olika saker och spenderade många timmar i bilen till Eskilstuna. Ted firades med namnfest under sommarens finaste kväll, vi var glada över att så många tog sig tid att komma och det blev fantastiskt fint alltihop. I september åkte vi till mallis med Martins familj, farfar hade fyllt 60 och bjöd på en jättefin semester där vi passade på att njuta av att vara alla tillsammans.
Slutet av september och början av oktober minns jag som i en dimma, det var fullt av avsked och saker som skulle fixas och vi fick en hel del hjälp. Utan den hade det aldrig gått! Den 14e oktober satte vi oss på planet och landade i ett varmt och skönt Phoenix. Sedan väntade ett par veckor av fix, trix, med- och motgångar. Ett par gånger ville jag inget annat än att packa ihop våra saker och åka hem igen, andra gånger fascinerades jag av att vi faktiskt numera bor på ett ställe som är så fantastiskt annorlunda än gamla Stockholm. Människornas öppenhet, bergen och naturen, hamburgarna, det större sammanhanget!
Jag är glad och tacksam över det år som gått, men det gör inget om 2013 blir aningen lugnare. Vi planerar en helt vanlig vår med efterlängtade besök hemifrån, en sommarmånad i Sverige, och en höst som förhoppningsvis kommer innebära att vi får uppleva ännu mer och lära känna det här märkvärdiga landet och dess människor ännu lite bättre. Flera av mina vänner väntar första barnet i år, jag är så himla glad för deras skull men samtidigt är det skönt att ha det lilla kaoset bakom sig och kunna blicka fram mot att kanske få sova en hel natt någon gång under detta kommande år. 2012 har varit ett galet år, men jag är så himla glad och tacksam över att dela denna galenskap med min fina familj. Det är tur att vi inte visste vad det skulle innebära att flytta hit för då skulle vi nog aldrig vågat åka. Fler galenskaper men i ett lite lugnare tempo får nog bli mottot för 2013.
Kärlek!
Veronica!
SvaraRaderaVilken gripande spännande sammanfattning av 2012 du gjort. Jaa du det var mycket roligt och positivt som hände och då tänker jag naturligtvis på Teds födelse i första hand. Jag tänker också på alla trevliga tillfällen då hela familjen var samlade. Från det enkla som bowling och kräftskiva och sen vår Mallorcaresa. Men allt var väl inte positivt under året som gick men det är väl inget att orda om här tycker jag. Nu ser vi fram mot ett alldeles nytt och rent år med spännande händelser. Men det viktigaste av allt är att alla i familjen ska ha det bra och må gott var vi än befinner oss. Vi ser fram mot vår längsta resa någonsin och några sommarveckor tillsammans på landet där vi ska hinna med alla traditioner och firanden tillsammans hela familjen Bergman. Må så gott och tack för att du skriver på bloggen det betyder mycket för oss här hemma. Kram till er alla från farmor Kicki!