A non desperate housewife: bebisförskola och wonderwoman som granne

Ted har börjat i förskolan idag! Eller i och för sig har vi bara varit där en halvtimme och träffat läraren och de andra barnen och föräldrarna, och i och för sig har han börjat i en parent-toddler klass där jag kommer att vara med honom hela tiden. Men ändå, visst är det något speciellt att se sin lilla lilla bebis springa omkring och hälsa på nya vuxna och nya barn och leka med massa nya saker. Han kändes liksom så stor plötsligt.

Och det visade sig att han är en ganska utåtriktad och tuff kille (vilket vi redan visste, men man vet ju aldrig hur blir i en helt ny miljö), och trots att jag tror att han var nästan yngst i gruppen så var han nog den som tog för sig mest och var minst blyg av alla. Han sprang mest runt själv, kom bara tillbaka ett par gånger för att kolla att jag satt kvar på samma ställe (och det gjorde jag ju såklart, man har väl varit med om en och annan inskolning förr...) Hade vi inte åkt hit så hade han med största sannolikhet börjat i förskola nu och efter idag är jag fullt övertygad om att det hade gått jättebra, men det känns också ganska bra att han får vara hemma med mig ett helt år till, min lilla bebis.

Jag satt mest och tjattrade med en annan mamma, och det slog mig återigen hur fruktansvärt trevliga de flesta är i det här landet och hur enkelt det är att börja prata med nya människor. Och nu när vi har varit ett tag här borta så har jag vant mig vid det, och är inte längre så misstänksam. För det är en stor skillnad, det märkte jag väldigt tydligt när vi var i Sverige i somras. Det här öppna trevliga sättet är verkligen något som jag ska försöka ta med mig tillbaka, tror vi i kalla mörka Norden skulle må bra av att prata lite mer med varandra. Apropå det så var vår nya granne här och knackade på i förmiddags, och vi stod och pratade en bra stund. Hon var också så himla trevlig och när Jack presenterade sig med "Hi, my name is Superman" så var hon jättesnabb med att svara "And I´m Wonderwoman, nice to meet you", så himla härligt med vuxna som hänger på barnen utan att blinka. Jack har ju blivit så snackig med alla han möter och när vi var i Sverige så fick han ofta nöja sig med ett mumlande, lätt besvärat "hejhej" när han pratade med någon okänd på stan.

Imorgon blir det till att hälsa på i Jacks nya klassrum och träffa nya läraren, spännande och lite nervöst. Jag hoppas ju att det blir lika bra för honom det här året, och att de inte stirrar sig binda på alla "academics" utan att han får vara sig själv och leka så mycket han behöver. Sedan är det ju jättebra att han får lära sig saker också, man kan väl säga att förskolan här är betydligt mer uppstyrd än alla förskolor jag har satt min fot på i Sverige och det är ju både på gott och ont. Men mest på gott hoppas vi.