Men vi börjar med barnen. Jag bryr mej inte jättemycket om vuxna människor väljer att misshandla sina kroppar på något sätt. Jag menar jag kan tycka synd om någon som inte mår bra, men jag tror inte att det man kan hjälpa människor som inte själva vill ha hjälp eller är redo att förändra sina liv. Men när man ser en familj på ett hamburgerhak och alla medlemmar är överviktiga eller feta, till och med barnen, så mår jag faktiskt illa. Jag är verkligen ingen matfascist, jag älskar en god hamburgare och pizza och annan mat som själen men sällan kroppen mår bra av. Mina ungar likaså, jag menar Jack skulle kunna leva på enbart ponsindalo (pommes frites) och lördagsgodis om han fick välja. Men just därför vet jag också att man måste äta ganska mycket snabbmat för att bli överviktig när man är liten. Man har ju ett naturligt spring i benen och dessutom växer man ju. Det är fruktansvärt provocerande och jag kan ju inte låta bli att undra över hur föräldrarna tänker. Barnen blir ju skadade för livet, det är ju ytterst få som klarar av att ha ett obekymrat förhållande till mat under resten av livet om man börjar det med en ätstörning av något slag.
Här i USA har man hajat att det är bra att rikta informationen till barnen, på disney-kanalen är det ofta reklamfilmer och små tecknade serier om nyttig mat och vad man ska äta för att kroppen ska må bra. Men jag tror inte att enbart information räcker, jag tror att ungar av idag mycket väl vet vad som är nyttigt och onyttigt. Att ständigt tala om för överviktiga människor vad som är nyttigt att äta är väl lite som att tala om för dem att de fattar lite trögt som inte gör det som är bäst för dem själva. Jag tror istället att det är farligt om man redan som liten får lära sig att det är något förbjudet och skamligt med att äta onyttigt, risken att man tycker väldigt illa om sig själv när man faller för frestelser är ju ganska hög isåfall. Och att tycka illa om sig själv har väl knappast fått någon att må bättre? Risken är ju så stor att man tar till onyttig mat som tröst, och den onda cirkeln är ett faktum. Problemet är väl då snarare att barn idag vet lite väl mycket, att vi vuxna lägger sådan vikt vid att skam- och skuldbelägga smaskig snabbmat och godis och ge det en förbjuden stämpel. Alla som har sett ett avsnitt av Biggest loser vet ju att det ofta ligger ett riktigt osunt förhållande till mat och till den egna kroppen bakom en ohälsosam vikt (både under- och övervikt).
Man är också snabb på att berömma och bestraffa när det handlar om mat, vilken duktig pojke du var nu som åt upp alltihop!, precis som att barn av idag behöver ännu fler sätt att bli bedömda på än de som redan skapar stress och hämmar kreativitet och självförtroende. Nej, ett obekymrat förhållande till mat är en av de saker som jag högst önskar mina barn. Att de ska kunna njuta av god mat utan att känna sig som dåliga människor oavsett om de blir veganer, sushifreaks eller fortsätter som vanliga hamburgarmoffare. Därför kan jag inte göra annat än att bekräfta Jacks känslor när han utbrister att han skulle vilja bo på Wendys eller att han vill äta lördagsgodis till middag (däremot skulle jag aldrig ge efter för alla hans önskningar men det är väl tjusningen med att vara vuxen och förälder och den som bestämmer). När vi äter ute får han alltid bestämma vad han vill ha, när vi äter hemma så serverar vi bra mat och man äter så mycket man vill, samma regel för alla runt bordet. På så sätt försöker vi avdramatisera det där med maten som man hör att så många småbarnsfamiljer bråkar om. Ibland är det jättejobbigt, när ungen bara har ätit tre pastaskruvar på hela dagen så blir man lätt lite orolig, men då försöker jag alltid att tänka på det som vår BVC-sköterska brukar säga: om man serverar barnen varierad och bra mat så får de i sig vad de behöver varenda vecka, det är genomsnittet som räknas! Man måste alltså våga lita på att barnen är kompetenta och själva kan välja hur mycket de ska äta. Här svämmar marknaden över av vitamintillskott både för barn och vuxna, men jag är övertygad om att de allra flesta som äter varierad mat och frukt varje dag får i sig precis allt som behövs ändå.
Sen vill jag avsluta med att citera en fantastisk kollega och vän: Man får inte glömma att barn har rätt att få mat på bordet, men de har ingen skyldighet att äta den!
Däremot har väl vi vuxna en skyldighet gentemot barnen att se till att de mår bra, och där måste jag tyvärr erkänna att det amerikanska samhället hittills har misslyckats rejält.
Vi gillar Wendys, och det är inget vi tänker skämmas för!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar