Om en liten vecka är det dags, drygt 6 ynkliga dagar kvar i ett Stockholm där luften är hög, klar och kall och träden lyser av höstfärger. 6 dagar att hinna packa väskor, förråd och kartonger (ska inte ens gå in på hur sjukt svårt det är att välja vad som ska med och vad som ska magasineras...).
6 dagar att hinna träffa alla man vill hinna träffa innan man åker eftersom det dröjer så himla länge innan man kan träffa dem igen, PÅ RIKTIGT.
Men även om det är jobbigt att packa, jättejobbigt att välja och jättejättejobbigt att säga hejdå till nära och kära så är det ändå lite jobbigt på ett bra sätt. Dagarna rullar annars på som vanligt, livet med jobb och barn ser ju oftast ut så med rutiner, fasta tider och samma samma dag ut och dag in. Man blir lite som en robot tillslut, kör på autopiloten och det kan göra att man inte tänker eller känner efter så mycket, man blir som inplastad i ett tjockt lager gladpack.
Nu senaste månaderna har istället ingenting varit som vanligt, allt upp och ner både inuti och utanpå. Röran hemma speglar kaoset inuti ganska bra. MEN JAG GILLAR DET!
Jag gillar att det vi ska göra känns hel-galet och ganska stort, jag gillar fjärilarna i magen och den hisnande känslan av att jag står vid ett stup på väg att hoppa. Jag gillar att jag är så medveten om hur jag mår, att alla mina sinnen är superkänsliga för vad som händer både utanför fönstret och inne i mig (typ åh vad härligt att solen lyser idag och luften är sådär höstkall, NJUT NU MÄNNISKA för vem vet hur jäkla varmt det kommer vara sen!!)
Ja det är ledsamt att säga hejdå till allt och alla, men den här resan har redan gjort så mycket med mig som jag är himla glad för. Och det tjocka lagret av gladpack är borta, ersatt av ett spindelvävstunt hölje som gör att varje liten vindpust ger mig gåshud.
Hej Veronica, vad fint skrivet! Jag tror att jag kan förstå hur du känner och du beskriver det så bra. Jag har också många tankar i huvudet just nu och känslorna rinner över ibland. Men jag intalar mig själv med att det spelar ingen roll var ni befinner er bara ni är lyckliga och har det bra tillsammans. Kommer ni bara att trivas så vet jag att ni klarar resten jättebra ( som Martin alltid sagt det ordnar sig morsan och det har det ju alltid gjort för honom / för er ). Och tänk att vi får komma till Arizona det ser vi verkligen fram emot. Hoppas det blir till Teds 1-årsdag det vore så kul att få vara hos honom då. Jag är så glad för denna blogg så vi kan följa er under dessa år i Arizona. Hoppas er sista vecka går bra nu med allt ni har att göra. Jag önskar er allt gott och ett stort lycka till med allt, framför allt till Martin med sitt nya arbete. Älskar er allesammans kram farmor Kicki
SvaraRadera