Axlarna sjunker en decimeter

Tillbaka på arizonsk mark igen, och det känns helt fantastiskt. Förutom att hemma är hemma så är det aldrig så skönt att åka ifrån Sverige som i mars månad när den råa kylan letar sig in genom alldeles för tunna kläder och nästan alla människor man möter tittar ner i backen med ett sammanbitet och lite bistert ansiktsuttryck. Här är nu dryga 25 grader och strålande sol, som alltid, och människor man går förbi på gatan tittar en i ögonen och ler och nickar eller slänger ur sig ett avslappnat "how is it going?". Missförstå mig inte, jag vet att det är svårt att vara glättig när man har levt i mörker och kyla i snart ett halvår och det finns ju något fint i det också men just nu är jag glad över att slippa vara mitt i det.

Jack är nu överlycklig över att ha fått träffa några av sina kompisar igen och igår var vi ute i parken en stund och tankade solljus och värme. Kände rent fysiskt hur mina axlar sjönk typ en decimeter av att bara vara utomhus.

Martin hämtade upp en hyrbil direkt när vi landade och nu har vi alltså två bilar igen, vilket gör vår vardag så mycket enklare då vi kan dela på oss i familjen och göra saker på varsitt håll utan att den andra måste stanna hemma. Idag ska Ted och jag på första simskolelektionen och det ska bli spännande att se om han är lika djärv där som hemma här i poolen. Det har aldrig varit så enkelt att komma tillbaka hit som nu heller, vi ramlar direkt in i våra gamla vanliga rutiner och det känns så himla gött. Jach har förskola igen i nästa vecka och sen så rullar det på. Kan dock inte förstå att det är mindre än 3 månader kvar innan vi flyttar tillbaka! Vi måste verkligen se till att maxa tiden som är kvar, se till att hinna uppleva och återuppleva så mycket härligt som möjligt. Och snart blir det ju så varmt att det är för jobbigt att vara ute långa stunder så det gäller ju verkligen att maxa nu, snart! Kanske sticker vi på lång utflykt med övernattning redan nästa helg, till grannstaden Tucson. Kanske blir det något annat galet upptåg som den här familjen drar iväg på, vem vet.

Jag får förresten ofta frågan om hur man gör bäst när man flyger långt med barn, om ni vill kan jag skriva ett längre inlägg med våra tips och trix. Det har ju blivit några turer över Atlanten nu och det går allt som oftast jättebra, därför kan jag med gott samvete utnämna mig till någon slags flyga-
med-barn-expert!

Känns grymt skönt att vara tillbaka i alla fall.

Jetlaggade barn gör ju att man får njuta av en del vackra soluppgångar i alla fall. Godmorgon efterlängtade utsikt!