Stora besvär som magsjuka kan plötligt kännas väldigt små och obetydliga, som idag när vi satt framför CNN och såg hur siffrorna på antal skadade och omkomna i Boston steg. Fortfarande vet de inte vilka som lligger bakom det hela, men det känns lite obehagligt och liksom nära även fast Boston ligger långt långt härifrån. Ikväll var nog också första gången som Jack reagerade på en bild ur nyhetsflödet som bläddrade förbi på TVn, han undrade massor om bomben (som han missförstod som en bom som kunde fällas ner...) och varför det kom rök och ambulansmän. Jag tror inte att det är jättebra att sitta och titta på nyheter tillsammans med en treåring men när han väl får syn på något och samtidigt ser allvaret i våra blickar så är det klart att han börjar undra. Då försökte vi förklara på det enklaste sättet, vad annat kan man göra? Det är otroligt men plötsligt kom jag ihåg de föreläsningar vi hade under min utbildning om barn och kris, och hur man skulle hantera situationer som denna. Ofta kan jag faktiskt känna att det ligger mig lite till last som förälder att vara utbildad pedagog (framförallt eftersom det ger mig prestationsångest, man glömmer att det är ok att bara vara en vanlig mamma som får bli arg och får vara tråkig ibland) men idag kände jag faktiskt att jag hade nytta av det.
Lilla gubben börjar bli en stor och funderande kille, och det är häftigt att få vara med honom när han upptäcker nya sätt att se på världen. Även om världen ibland, som idag, kan vara en skrämmande och otäck plats.
Behöver vila ögonen på något fint efter allt,
gullejack och jag på Gotland sommaren 2011
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar