Sleepless

Skruttungen, det här inlägget ska handla om dej!

 

Jag vet att det är ett fruktansvärt uttjatat ämne men jag tänkte ändå ägna dagens inlägg åt sömnen (eller snarare bristen på densamma) som min ljuvliga lilla 11-månaders orsakar här i hushållet. Man kanske inte tror att sömn är så viktigt förrän man är utan den, och nu har vi sovit skruttigt sedan innan han kom. Man tröttnar lite (hehe).

Jag klarar mig ganska bra på lite sömn, att ungen vill upp mellan 5 och 6 på morgnarna hade inte varit något problem om han bara ville sova och låta oss göra det innan dess. Han somnar samtidigt som storebror, mellan 7.30 och 8 i famnen och sover för det mesta ganska bra (enstaka rop efter napp bara) fram till efter midnatt någon gång. Då börjar han hojta, och nöjer sig inte med nappen längre utan vill sova nära nära nära. Men det hade inte heller gjort något, om han bara ville sova då! Men det ska bökas och stökas, ropas efter nappen om den trillat ur och dras i håret (min favvo, absolut jättemysigt att bli väckt av att någon drar skithårt i de där tunnaste hårståna i nacken...). Någon gång mellan 5 och 6 har det sovits färdigt och då börjar ungen sjunga och klättra på sänggaveln så det är bara att palllra sig upp. För det mesta har M tagit morgnarna och jag nätterna eftersom han ändå ska upp och till jobbet men nu börjar det bli ohållbart, han stör oss båda på nätterna numera. Nu får vi turas om med morgnarna också.

På dagarna sover han också skruttigt, oftast bara en sovperiod (40 minuter) i stöten och sedan är han i full gång igen. Oftast tar han bara 2 sådana lurar under en hel dag, och den som är någorlunda bra på matematik kan ju enkelt räkna ut att det inte blir några 13-14 timmar av det. 13-14 timmar som en snart årsgammal bebbe behöver enligt de flesta böcker och internetsidor jag kollat på känns som ett hån!

Men sedan är han världens goaste och gladaste, han kryper runt och undersöker allt och verkar verkligen inte lida av någon sömnbrist. Han är tjock och go och växer så det knakar om det, det är ju svårt att tro att han mår dåligt över att sova lite mindre. Han är jättemammig just nu och jag tolkar det som att han är inne i en stor separationsfas som är jobbig för honom, klart man inte vill göra det jobbigare för honom genom att börja med någon hemsk sovmetod då. Dessutom kan vi ju inte låta honom hålla på och gapa på kvällar och nätter bara för att han ska sova i egen säng av princip, då väcker han ju Jack som numera och sedan ett bra tag tillbaka har sovit jättebra i egen säng.

Jack var helt annorlunda, som bebis kunde han sova lååånga stunder på dagarna utan att väckas om så en brandbil skulle stå bredvid hans säng och tjuta. Ted sover alltid med ett öga (minst!) på glänt, redo att studsa upp vid minsta möjliga störning.

Kanske supertråkigt för er att läsa om, men jag ville bara skriva av mig lite. Om någon sitter på något mirakeltips så dela gärna med er! Även som solen skiner varevida dag och vi har haft sommarvärme i en dryg månad nu så är småbarnslivet som det är var i världen man än befinner sig.

Pimpar frukostgröten med färska jordgubbar idag eftersom lingonsylten är slut. Allt för att pigga upp!