Det språkliga förfallet

Jack har ju blivit fantastiskt duktig på engelska, man kan föra en enkel konversation med honom nu och han förstår och kan sätta ihop ganska långa meningar. Dock pratar han fortfarande svenska med oss, förutom ibland när vi leker, då tycker han att det är jätteroligt och ber om att vi ska prata engelska med honom. Han pratar ju jättebra svenska fortfarande och kan föra ganska avancerade resonemang på sitt modersmål. Det känns som att engelskan har gjort hans svenska ännu bättre och vice versa, d v s flerspråkighet när det fungerar som allra bäst.

Men jag själv däremot, Herregud! tycker att min engelska blir sämre och sämre och parallellt med det också svenskan. jag antar att det inte är sant, det måste ju vara en ren omöjlighet att bli sämre på något man övar på varenda dag hela tiden. Däremot tror jag att jag hamnar i mer och mer avancerade diskussioner på engelska, vilket gör att jag känner mig sämre, medan man inte känner av sina framsteg lika tydligt. Är inte det en fantastisk egenskap vi människor har, att vi är så bra på att hitta det som är dåligt men inte alls är lika duktiga på att känna igen det som är bra? Den egenskapen är nog förresten ganska svensk, tycker mig se att mentaliteten här borta är annorlunda och det är inte alls något konstigt att man erkänner att man är riktigt bra på något. Där har vi definitivt något att lära!

Åter till det språkliga förfallet. För att bli ännu bättre på engelska, och för att det är enklast så eftersom de pocketböcker jag hade med mig är utlästa, har jag på senaste tiden läst skönlitteratur på engelska. I kombination med massa amerikansk TV och att jag hör så mycket engelska känner jag att mitt svenska ordförråd börjar krympa (eller i allafall stagnera, ha! ett svårt ord jag fortfarande kan använda). Jag håller fast i bloggen med ett järngrepp för att inte tappa min uttrycksförmåga helt, men det är ju framförallt här det märks. Jag kan verkligen förstå nu hur svenskar här i USA (som kanske dessutom lever ihop med en amerikan och bara pratar engelska hemma också) kan tappa sin svenska så fort. Man brukar ju skratta åt t ex Victoria Silvstedt för den sakens skull, men för min del är det definitivt slutskrattat nu när jag lite bättre förstår vad hon går igenom.

Jag säger verkligen inte att min engelska är så himla bra, men att jag delvis tänker på (måhända knackig) engelska i första hand gör att jag ibland måste översätta mig själv för att kunna skriva. Men liten identitetskris såhär på fredagen har väl ingen dött av? Eller heter det verkligen så? ;)

Can I have some more crackers, please? 

På förskolan får han lära sig ett jättetrevligt sätt att prata, 

vilket han till vår glädje tar med sig hem också.