Bilbestyr

Det slog oss härom veckan att vi behöver ytterligare en bil. Martin ska ju ut i fält nu i vår och sommar och från och med mitten på maj ska Jack gå på sommarförskola 9-13 varje dag. Jag inser att det kommer bli hyfsat varmt att gå mina 7,6 km när det är runt 40 grader ute, både för mej och för ungarna, men att göra det TVÅ gånger om dagen bara gör jag inte. Jag håller ju på om övningskör som en tok, vi brukar passa på på helgmorgnarna när det är lite mindre trafik, och då packar vi in ungarna i baksätet och hoppas på att Ted ska sova förmiddagspasset och Jack får titta på DVD under tiden. Vill bara säga det till alla som jag som missade att ta körkort när livspusslet var lite mindre svårlagt; det ska nog gå vägen det här också!

I alla fall så behöver vi ju ha varsin bil när vi är ute och far på vasitt håll. Igår var vi hemifrån hela dagen, tror vi kollade hos 4 eller 5 bilhandlare och idag blir det bara att bestämma sig. Tror det blir en amerikanare i allafall, sedan får vi se hur mycket rock'n'roll det blir över den. Återkommer med besked ikväll. Och det fina i kråksången är att våra efterlängtade gäster som kommer på fredag slipper krångla med hyrbil.

På det här stället gick vi inte ens ur bilen, det såg så himla skumt ut. Tyckte inte att konceptet med att sälja guld, vapen och bilar på samma ställe känns helt bra om man säger så ...

Tog en liten kaffe efter det obligatoriska pit stoppet på Wendys :)

 

 

Idag blir det som sagt fler bilhandlare och sedan ska Jackskrutt klippa sig, en busy söndag helt enkelt. Just det, vi ska väl försöka få in en veckohandling också men det blir ett senare bekymmer. So long compadres!

Helt normal

Han är helt normal, vår sistfödda. Jag lovar. 

Han håller inte på att kvävas eller nåt. Han bara spexar vid frukostbordet.

Och på toaletten. Inga konstigheter!

Hänt i veckan (inte mycket)

Det händer inte jättemycket här borta precis, dagarna rullar på som vanligt. Plötsligt hade vi varit här i sex månader och ingen av oss kom ens ihåg det den dagen utan vi märkte det dagen efter när vi kollade i kalendern efter lämpliga datum att flyga hem i sommar.

Det lutar åt att vi kommer att ta ett par nätter i NY City på väg till Arlanda, dels för att slippa transfer på Newark denna gång (puh, blir kallsvettig bara jag tänker på förra gången) och dels för att det ska bli skitkul att uppleva och få en första känsla av staden som aldrig sover (det gör ju aldrig vi heller så vi kanske passar ihop hehe). Vi inser ju att två nätter inte är nära på tillräckligt men vi planerar att återvända när barnen är större eller utlånade för en weekend någon annan gång. New York känns ändå ganska lättillgängligt från Stockholm, det går direktflyg och det är inte vare sig särskilt långt eller jättedyrt), vi kommer nog att försöka se det vi kan USAs västkust istället medan vi bor här. Men New York en snabbis på vägen hem blir nog bra ändå.

Gick förresten förbi biblioteket i tisdags och bytte ut lite barnböcker och filmer. På en hylla vid utgången stod några gratispocket. Jag fick med mig den här...

och lånade bl a den här till Ted (och Martin):

 

Och utanför hade några tappra demonstanter ställt upp ett bord och samlade underskrifter. Det är vid sådana tillfällen man påminns om att man ändå är 900 mil hemifrån, skulle sett fint ut med en legalisera droger-kampanj utanför stadsbiblioteket vid Odenplan!

Världen är en otäck plats ibland

Måndag idag och nu är familjen äntligen på benen igen, hyfsat i allafall. Själv klarade jag mig på något mirakulöst sätt denna gång, annars är jag väl den i familjen som bli magsjuk i tid och otid men denna gången slapp jag undan helt.

Stora besvär som magsjuka kan plötligt kännas väldigt små och obetydliga, som idag när vi satt framför CNN och såg hur siffrorna på antal skadade och omkomna i Boston steg. Fortfarande vet de inte vilka som lligger bakom det hela, men det känns lite obehagligt och liksom nära även fast Boston ligger långt långt härifrån. Ikväll var nog också första gången som Jack reagerade på en bild ur nyhetsflödet som bläddrade förbi på TVn, han undrade massor om bomben (som han missförstod som en bom som kunde fällas ner...) och varför det kom rök och ambulansmän. Jag tror inte att det är jättebra att sitta och titta på nyheter tillsammans med en treåring men när han väl får syn på något och samtidigt ser allvaret i våra blickar så är det klart att han börjar undra. Då försökte vi förklara på det enklaste sättet, vad annat kan man göra? Det är otroligt men plötsligt kom jag ihåg de föreläsningar vi hade under min utbildning om barn och kris, och hur man skulle hantera situationer som denna. Ofta kan jag faktiskt känna att det ligger mig lite till last som förälder att vara utbildad pedagog (framförallt eftersom det ger mig prestationsångest, man glömmer att det är ok att bara vara en vanlig mamma som får bli arg och får vara tråkig ibland) men idag kände jag faktiskt att jag hade nytta av det.

Lilla gubben börjar bli en stor och funderande kille, och det är häftigt att få vara med honom när han upptäcker nya sätt att se på världen. Även om världen ibland, som idag, kan vara en skrämmande och otäck plats.

Behöver vila ögonen på något fint efter allt,

gullejack och jag på Gotland sommaren 2011

Bakslag

Vad är det med vår familj och magsjuka egentligen? Nu är vi drabbade igen, eller alla utom jag som på något mirakulöst sätt klarat mig hittills. Vi hade tänkt åka på utflykt idag, göra ett nytt försök vid Saguaro Lake eftersom vi nu har fått vårt årspass till nationalparken här, men istället blev det bara en kort prommis för mig och Ted som tackade för sig genom att spy ner sig utanför mataffären och därmed sällade sig till skaran av de redan insjuknade.

Nu är klockan över nio och lillskrutten sover (för tillfället i allafall) och Jack och Martin läser godnattsagor i soffan. Det var ingen mer än jag som ville ha middag så jag kör en kontinentalt sen kycklingpasta och ett glas rött till. Det senare inbillar jag mig kan tjäna som decinficeringsmedel efter alla baciller som har regnat över mig idag, eller så kanske jag bara firar att den här dagen äntligen lider mot sitt slut. Hoppas på en bättre en imorgon!

Typiskt?

Lillgrisen har sovit om möjligt ännu sämre nu några nätter och dagar (eller först blev det lite bättre men sen blev det sämre igen så det känns som ännu sämre fast det kanske egentligen bara är lite sämre än från början, hehe). Han hade en släng feber för ett par dagar sedan och det är säkert därför. Men ingen idé att spekulera. I allafall.

Efter att ha hållt sig vaken till halv tio igår kväll och sovit skruttigt fram till fem när han ville upp och hoppa, så är han aaaaaningens trött idag på förmiddagen. Så trött att han somnade halv åtta och fortfarande sover, nu är klockan snart halv elva! Tre timmar, såhär länge har han inte sovit på dagtid sedan han var nyfödd, knappt då heller. Och bara för det så är det svårt att ta för sig något, sitter bara här som en zombie på helspänn och väntar på att gnäll-ljuden från sovrummet ska börja. Är det inte typiskt?

Lilla Törnrosa...

Kulturkrock/ nakenchock?!

Är inte direkt bästa kompis med det här förbannade landet idag. Mår illa och är arg samtidigt för en sak som hände i lekparken igår.

Vi var i parken en sväng efter förskolan tillsammans med Matylda och hennes mamma. Barnen lekte och hade jättekul men plötsligt kommer Jack till mig, som sitter på en bänk och matar Ted med mellis, och talar om att han behöver kissa. Att det kommer kiss. NU. Till saken hör att han inte varit heltorr särskilt länge och även om han är jätteduktig på att tala om när han behöver gå så har väl ingen 3-åring belönats med värsta framförhållningen. Speciellt inte när man är inne i en rolig lek. Att han tog sig tid att komma till mej och be om hjälp såg jag alltså som något jättebra, men jag visste samtidigt att vi inte hade oceaner av tid på oss, om man säger så. Jag valde då att låta honom dra ner byxorna och kissa mot ett träd i parken istället för att vi skulle ta oss till andra sidan där det finns några sunkiga toabås utan dörrar.

Det gick väl inte jättebra, den här gången kom kisset liksom rakt ner istället för lite framåt och det mesta hamnade alltså på shortsen och kalsongerna istället för på gräset. Då hjälpte jag honom av med de blöta kläderna och gick tre steg till vår vagn för att hämta nya, torra. Jack gick efter mig och vi tog på nya kläder, sedan sprang han iväg och lekte som att inget hade hänt.

Efter några minuter börjar en kvinna som sitter ett par bänkar bort att prata med oss, hon tittar mig rakt i ögonen och ber mig om att få prata lite. Jag förstår på hennes tonfall och blick att hon menar allvar och att hon vill ha lite "privacy". Karolina går iväg några meter och kvinnan ställer sig framför bänken där jag sitter och spänner riktigt ögonen i mig. Hon menar att hon kommer från "arizona child protection service" och hon visar leg som en riktig FBI-agent. Hon säger att det jag nyss gjorde var hemskt och hon uttrycker sig "don´t you never ever EVER let your kid run around like that again!". Jag blev lite chockad av att hon praktiskt taget skällde ut mig och tog nog inte riktigt in varenda ord av det hon sa, men hon menade att det finns så många sjuka män därute och att man inte ens får låta en 3-månaders bebis få en ny blöja ute bland folk. Sedan uttryckte hon det klassiska att Jag vet inte hur det är i ditt land men här gör vi verkligen inte så! och jag har aldrig känns mig mer konstig och svensk än just då. Men javisst, i vårt land är det ok att kissa i parken om man är 3 år och bara måste göra det nu, ingen skulle få för sig att bry sig om en unge är naken i någon minut. Klart att det finns sjuka människor (det är liksom ett helt annat kapitel) men det är väl inte min sak? Precis som att tillfället gör tjuven, och om man får syn på en naken barnrumpa så gör det en till pedofil? Påminner alltför mycket om hur man resonerar i många våldtäktsfall, om hon bara hade haft på sig lite mer kläder... som att det är hos kvinnan problemet ligger. Ja åtminstone i Steubenville, OH är det så, och till och med CNN som ändå räknas som en av världens bästa nyhetskanaler hade en vidrig vinkel på sin nyhetsrapportering därifrån.

De är ju verkligen helt vanisinniga här, när man tänker på det. Har man sett ett avsnitt av "Americas funniest home videos" så ser man ju att de censurerar varenda naken rumpa och varenda fult ord. Samtidigt som det ses som avskyvärt att låta sin kissnödiga unge lätta på trycket i parken så är det helt ok att slå densamma om han inte gör som man säger. Inte mycket till Child Protection om någon frågar mig!

Jag fattar att kvinnan i parken bara menade väl, att människor är rädda för att bli utsatta för hemska saker och gör allt vad de kan för att hindra sådant. Men samtidigt tycker de att USA är världens bästa land! Jag kan för mitt liv inte tycka att man ska behöva ha ett vapen hemma för att skydda sin familj eller att man inte ska kunna kissa i en park när man är liten utan att alla runt omkring ska bli peddos i världens bästa land. I världens bästa land ska man väl kunna känna sig mer fri än så?

Många människor frågar oss om vi inte kommer att vilja stanna kvar här när de två åren är över, men just på grund av allt det här så vill man bara skrika; ALDRIG I HELA JÄVLA LIVET!

Provocerad, någon?