Det språkliga förfallet

Jack har ju blivit fantastiskt duktig på engelska, man kan föra en enkel konversation med honom nu och han förstår och kan sätta ihop ganska långa meningar. Dock pratar han fortfarande svenska med oss, förutom ibland när vi leker, då tycker han att det är jätteroligt och ber om att vi ska prata engelska med honom. Han pratar ju jättebra svenska fortfarande och kan föra ganska avancerade resonemang på sitt modersmål. Det känns som att engelskan har gjort hans svenska ännu bättre och vice versa, d v s flerspråkighet när det fungerar som allra bäst.

Men jag själv däremot, Herregud! tycker att min engelska blir sämre och sämre och parallellt med det också svenskan. jag antar att det inte är sant, det måste ju vara en ren omöjlighet att bli sämre på något man övar på varenda dag hela tiden. Däremot tror jag att jag hamnar i mer och mer avancerade diskussioner på engelska, vilket gör att jag känner mig sämre, medan man inte känner av sina framsteg lika tydligt. Är inte det en fantastisk egenskap vi människor har, att vi är så bra på att hitta det som är dåligt men inte alls är lika duktiga på att känna igen det som är bra? Den egenskapen är nog förresten ganska svensk, tycker mig se att mentaliteten här borta är annorlunda och det är inte alls något konstigt att man erkänner att man är riktigt bra på något. Där har vi definitivt något att lära!

Åter till det språkliga förfallet. För att bli ännu bättre på engelska, och för att det är enklast så eftersom de pocketböcker jag hade med mig är utlästa, har jag på senaste tiden läst skönlitteratur på engelska. I kombination med massa amerikansk TV och att jag hör så mycket engelska känner jag att mitt svenska ordförråd börjar krympa (eller i allafall stagnera, ha! ett svårt ord jag fortfarande kan använda). Jag håller fast i bloggen med ett järngrepp för att inte tappa min uttrycksförmåga helt, men det är ju framförallt här det märks. Jag kan verkligen förstå nu hur svenskar här i USA (som kanske dessutom lever ihop med en amerikan och bara pratar engelska hemma också) kan tappa sin svenska så fort. Man brukar ju skratta åt t ex Victoria Silvstedt för den sakens skull, men för min del är det definitivt slutskrattat nu när jag lite bättre förstår vad hon går igenom.

Jag säger verkligen inte att min engelska är så himla bra, men att jag delvis tänker på (måhända knackig) engelska i första hand gör att jag ibland måste översätta mig själv för att kunna skriva. Men liten identitetskris såhär på fredagen har väl ingen dött av? Eller heter det verkligen så? ;)

Can I have some more crackers, please? 

På förskolan får han lära sig ett jättetrevligt sätt att prata, 

vilket han till vår glädje tar med sig hem också.

The shout-out-louds och jag

Är det så himla konstigt om man får lite koncentrationssvårigheter i det här huset eller? Har försökt styra upp lite datorgrejer och skriva handlingslista men ni ser ju hur bra det går...

Jaja, imorgon är det en ny dag, kanske kan jag till och med hinna göra några engelskauppgifter då. Jack ska nämligen på teater med förskolan så han är borta på förmiddagen, och har jag tur så kanske gaphalsen sover något pass som är längre än en halvtimme. Och det är ju dessutom fredag imorgon, så himla härligt. Hur vi fredagsmyser här borta? God middag med tända ljus, ett glas rödtjut till de vuxna och när småtrollen har somnat blir det På Spåret på SVT Play. Svennebananigt så det förslår!

Men nu blir det tapaskväll med Matylda och hennes föräldrar, så mysigt att lyxa til det en vanlig torsdagskväll.

Nu vet jag...

... precis varför man inte ska parkera vagnen under ett träd fullt av bajsnödiga fåglar!

Skratta inte åt mej!

Tisdagsaction (kanske världens mest överdrivna rubrik...)

 Tisdagar och torsdagar när vi är hemma allihop försöker vi att ta det lite lugnt. Inga tider att passa vilket är jätteskönt och vi tar dagen lite som den kommer. Oftast är vi inne på förmiddagen och går ut efter att Ted har vaknat från sin middagsvila. Lugn i det stora kan ju dock generera action i det lilla...

Står här och hänger lite oskyldigt... 

Plötsligt ropar Jack att han vill ha hjälp med något och jag tittar bort max 2 sekunder. 

Sedan hittar jag honom såhär:

Envishet lönar sig! Vem har inte drömt om att få suga på ett avocadoskal liksom?

Super Bowl och Beyoncés frisyr

Vi hade jätteroligt på Super Bowl-festen igår. Ingen av oss kan ju ett dugg om amerikansk fotboll men det visade sig att det kanske bara var en tredjedel av de som var där som vekligen följde med i matchen. Däremot var alla helt galna i reklamfilmerna. Tydligen är reklamfilmerna just under Super Bowl-sändningen specialgjorda enbart för detta tillfälle, och en 30 sekunders reklamtid kostar typ 5 miljoner dollar men ses av uppskattningsvis 100 miljoner människor. Stort!

Spexigt var det också att alla, för att göra det hela lite mer intressant, hade bettat på huruvida Beyoncé som var huvudakten under halvtidsshowen skulle ha håret lockigt eller rakt. Hon hade håret vågigt men rakt i botten, dock kom man överens om att eftersom mindre än 50 % var rakt så vann de som hade bettat på lockigt. Sen började det regna litegrann och en jättefin regnbåge visade sig, något som är ganska ovanligt här eftersom det inte regnar så ofta så alla halade fram sina kameror.

Bildcocktail

Det händer ganska ofta att jag tar bilder som jag tänker att jag ska publicera i bloggen, men så blir det av olika anledningar inte av. En del bilder passar helt enkelt inte inte i det inlägg som jag just då har i huvudet, utan i ett annat, och så blir det andra inlägget aldrig skrivet och.. jaja.. ni hajar.

Dessutom slog det mig att jag inte riktigt vet hur mycket ni har fått se hur det ser ut här i Tempe där vi bor, ofta blir det ju så att man fotar en massa när man är på utflykt men inte så mycket hemmavid. Därför kommer idag en bildkavalkad, med blandade bilder. Hoppas det kan vara av intresse (ber om ursäkt i förväg om vissa kanske är mer intressanta än andra)!

En riktigt arizonsk solnedgång.

Vårt postrum, gillar att det finns stora skåp längst ner där brevbäraren kan lägga större paket och sedan lägger han bara nyckeln till skåpet i vårt postfack!

En av de parker vi brukar gå till på hemmadagarna. 

Fick lära mig något nytt om jättekaktusarna...

...nämligen att det är vanligt att småfåglar bor i dem när de blivit lite gamla och torra.

Martin uppe på campus en fin dag i julas när vi åt lunch ihop.

A-mountain, ASUs maskotberg.

En pelikan i Tempe Beach Park

Visdomsord från samma ställe

Vackra vackra Arizona. Här på vägen hem från Tucson.

Kan inte fatta att jag har en unge som är såhär stor nu, och kan klättra i träd. 

Känns som att han lärde sig gå i förrgår.

Ännu konstigare är det att lillknyttet plötsligt blivit en lekkamrat.

Töntigt att fota TVn, men det kändes ändå lite mäktigt att se Obamas andra inaguration live på CNN.

Roligt!

Lagade den första rätten i min nya kokbok, succe! Det är fiskfilé panerad med nachoschips och pistagenötter och en massa härliga kryddor.

Överallt, och då menar jag i varenda trädgård, står citrusträden och dignar av frukt. Ser definitivt fram emot blomningen i vår!

En helt vanlig gata i området där vi bor. Vet faktiskt inte riktigt varför jag tog den här.

Mitt senaste fynd; en skötväska från Skip Hop för ca 200 kronor. Det är BILLIGT!

Älskar mönstret och färgerna.

Idag är det ju Super Bowl och i eftermiddag är vi medbjudna på ett riktigt Super Bowl Party. Ska bli riktigt spännande, det känns ju lite som att amerikansk fotboll och framförallt Super Bowl är en av de största händelserna här, ser fram emot att fira den här dagen tillsammans med ett gäng tvättäkta amerikaner. So long folks!

Om det där gåtfulla folket

Barn är ett folk och de bor i ett främmande land, detta land är ett regn och en pöl
Över den pölen går pojkarnas båtar ibland, och de glider så fint utan köl
Där går en flicka, som samlar på stenar, hon har en miljon
Kungen av träd sitter stilla bland grenar i trädkungens tron
Där går en pojke som skrattar åt snö
Där går en flicka som gjorde en ö av femton kuddar
Där går en pojke och allting blir glass som han snuddar
Alla är barn och de tillhör det gåtfulla folket

Kan hålla med om att det ibland känns som att barnen är ett annat slags folk med ett helt annat språk och ett helt annat sätt att vara. Ibland undrar man vilken planet de kommer ifrån och hur sjutton man ska kunna prata på ett sätt så att de både förstår vad man menar och gör som man säger. Gillar dock att utgå från tanken att barn är ett helt annat folk, istället för en lite sämre och mindre civiliserad variant av vårt eget.

Jag tycker att det är viktigt att bemöta människor med annan kulturell bakgrund (av annat folk) med respekt och genuin nyfikenhet istället för med skepsis. Jag vägrar tro att någon människa är sämre eller mindre civiliserad än mig för att denna ser på världen på ett annat sätt. Jag tror att alla människor är goda och försöker göra det bästa för sig själv och sina närmaste. Jag tycker med hela mitt hjärta att alla människor och alla folk är precis lika mycket värda. Även det gåtfulla folket. 

Att ett barn ibland gör saker på ett märkligt sätt betyder inte att de gör fel, det är märkligt bara för mig eftersom jag ännu inte förstått hur just det barnet tänker. Barn är, liksom alla andra människor, snälla och samarbetsvilliga och vi bara väljer att samarbeta med dem. Ett barn som får vara med och påverka sitt liv och sin vardag blir mycket ”enklare att ha att göra med” om man nu kan prata om ett annat folk på det sättet. Barn är ett annat folk och vi måste båda lära oss att leva tillsammans, att kompromissa och samarbeta för att få det att fungera. Vi som är äldre har givetvis ett ansvar för att barnen har det bra, vi måste se till att de borstar tänder och serveras ordentlig mat (men vi kan inte tvinga dem att äta!), men om vi verkligen menar väl så måste vi göra det på ett respektfullt sätt.

Det är ju inget nytt att synen på barnuppfostran skiljer sig ganska mycket mellan olika länder. I Sverige har det länge varit olagligt att slå barn eller att ge lite smisk i uppfostringssyfte, här är det senare fortfarande ok och man hör då och då barn i parken som hotas med lite ”spank” om de inte kommer genast. Här är det också snarare regel än undantag att man använder sig av en speciell teknik eller metod kring allt som har med barn att göra. När Jack började förskolan här fick vi fylla i vilken teknik vi använde i det vanliga ansökningsformuläret. Var lite svårt att på en rad uttrycka hur vi förhåller oss till detta, att inte ha en teknik betyder ju inte att vi struntar i att uppfostra våra barn men vi har valt att göra det på ett sätt som känns mindre mekaniskt. Uppfostran handlar inte för mig om hur man gör när barnen betett sig illa, det handlar om allt annat. Det handlar inte heller om att säga till barnen att göra på rätt sätt. Det handlar däremot om att visa med hela sin person hur man hanterar alla möjliga situationer. Blir man arg på en unge så blir man det, inte hela världen så länge man inte gör barnet illa. Efteråt kan man be om ursäkt om man blev onödigt arg, barn är kompetenta varelser och kan acceptera en ursäkt. Jag tycker det är viktigt att barn får se genuina känslor hos de vuxna omkring sig, det känns kallt och beräknande att ha en teknik och tala ett barn till rätta med en röst full av hot och återhållen ilska istället för att tala om att man blir arg för att barnet gör si eller så och sen är det bra. Säg detta med bara en mening den som kan!

Det viktigaste ändå är att barn måste få vara barn. Tror verkligen inte att det kan vara bra att sätta barn i skolbänkar nästan så snart de kan sitta själva, jag är övertygad om att barn lär sig genom att leka och utforska på sitt eget sätt. Är man lyhörd för lek kan man urskilja allt mellan himmel och jord däri, relationer och empati, språk siffror och bokstäver är självklara delar av leken om vi vuxna bara är kompetenta nog att inse det. Här skiljer sig de flesta amerikanska förskolor sig från de svenska och det är därför jag är så glad att vi har hittat kanske den enda förskolan i Arizona som jobbar på ett sätt som snarare liknar det svenska (men med amerikanska resurser, en oslagbar kombination!). Jag älskar att de flesta svenska förskolor är oerhört lekcentrerade, att man insett att kreativitet och fantasi är någon fantastiskt som man bör värna om istället för att sakta kväva med övningar som alla måste göra på precis samma sätt samtidigt. Det kan knappast vara en slump att många världsberömda uppfinnare, konstnärer och musiker kommer från vårt lilla land!

Vill ni läsa om någon annan som jag tycker är fantastiskt inspirerande i sina tankar om barn?

Älskar slutet på Beppes fantastiska låt lika mycket som början, tänker att vi andra har väldigt mycket att lära av det där märkliga folket:

Där blir en värdelös sak till en skatt
Där blir sängar till fartyg en natt och går till månen
Där finns det riken som ingen av oss tar ifrån dem
Alla är barn, och de tillhör det gåtfulla folket.

Den här gåtfulla människan är i allafall full av fantasi, 

här ska han gå och handla med sin nya väska runt halsen.