Vi kan väl vänta tills imorgon?

Det är i juni 2003 och jag sitter i min lilla lägenhet på Mosebacke och hör regnet smattrar mot fönsterrutan. Det börjar skymma och förmodligen är jag på väg ut någonstans, rastlös och livrädd för att missa något. Jag är 19 år och lite vilse, vad vill jag göra och vem vill jag vara med... egentligen? I min stereo ligger Verkligen med Kent och när Jocke sjunger att "Vi kan väl vänta tills imorgon, det händer någonting snart. Vi kan väl vänta tills imorgon, nu kan jag inte längre tänka klart." så känns det som att han sjunger rakt in i mig.

Tio år senare sitter jag i soffan i vår lägenhet i Tempe, Arizona med en sovande bebis i famnen och en dödstrött 3-åring bredvid mig som är på väg att somna han också. Samma låt rullar igång, har inte lyssnat på skivan på många år men på en sekund kommer alla känslorna tillbaka. Men även om jag fortfarande är lite vilse och inte riktigt vet vad jag ska bli när jag blir stor eller var vi ska bo eller hur allt ska bli, så undrar jag inte längre vem eller vilka jag vill vara med.  Och jag önskar att mitt 19-åriga jag hade vetat att det skulle bli så. Om man bara väntar tills imorgon så blir allt bättre.

Det blir alltid bättre, i januari 2007 flyttade jag ihop med den här snyggingen :)