Upphällningen

Det närmar sig nu. Jag har tvekat att skriva här på sistone, det har inte kännts helt hundra i magen och är det något som jag har lärt mig på sistone så är det att lyssna bättre på magkänslan. Men den närmar sig, med stormsteg. Hemflytten.

Nu känns det viktigt att göra de där allra sista med inlevelse, att åka ut i öknen och njuta av varje sekund av det storslagna landskapet. Att äta hamburgare på Smashburger med alla smaklökar konstant uppkopplade. Att nästan njuta av det märkliga känslan när det är varmt och torrt ute fast det är kolmörkt. Konstigt egentligen hur det mänskliga psyket funkar, att man har så svårt att njuta av saker om de inte precis är på väg att försvinna. 

Idag åker vi ut i öknen och säger hejdå till Mt Ord, storslagen och svårslagen utsikt som passar fint ihop med de storslagna känslorna. Återkommer med bilder lite senare. 

Tucson calling

Är återigen ledsen för det där med glest bloggande, det har helt enkelt varit så mycket den här våren så att jag knappt vet varken vart jag ska börja eller sluta. I allafall så hade vi lösa planer på att sticka över till San Diego under helgen som gick, men eftersom Martin inte kunde hitta någon barnvakt till de fjärilslarver han har på jobbet just nu så fick vi nöja oss med en natt i grannstaden Tucson. Vi hängde i hotellpoolen, åt smarrig mexikansk mat, gick på flygplansmuseum och spanade in grinden till Paul McCartneys ranch. Och fotade kaktusar i både västra och östra delen av Saguaro National Park. Här kommer lite bilder, mest på kaktusar och av någon märklig anledning på mej ätandes olika typer av mexikansk mat. Nåja, bjussar på det.

Stalkervarning på de två sista? Måhända men det är ju ändå freaking Paul McCartney vi pratar om!

Momcation

Okej, precis när jetlagen lagt sig så var det dags igen för en liten tripp över atlanten. Dock bara jag den här gången. Orsaken till resan är inget rolig, min mormor ska begravas imorgon och det kan jag bara inte missa, men jag tänker också passa på att göra det allra bästa av de här dagarna helt på egen hand. Så förutom att försöka slå världsrekord i antal besökta flygplatser på kortast tid (6 st olika på 5 dagar...) så ska jag klämma in en utekväll med en efterlängtad vän bland annat. Bjussar på några bilder från senaste dygnet. Hepp!

Började hemma på Sky Harbor, med fina ökenberg i bakgrunden.

Bytte plan i Houston och blev lite sugen på att gå fel och hamna i Colombia istället för London.

Var väldigt nära att köpa en sån här till Ted...

Utsikt från fönstret, Mississippifloden!

Lite otippat med svensk film i United Airlines utbud.

London calling!

Hemma i ett vårsoligt Stockholm! Phoenix sportade tydligen 98F igår så det kändes helt ok att andas frisk vårluft istället :)

Jetlag from hell

Vi är lite trötta. Tredje natten på plats och jetlagen börjar ta ut sin rätt. Ungarna vaknade vid 3 och 5 första morgonen, helt ok. Igår sov de från 19 till 5 respektive 6 och vi trodde att det var på rätt väg och kände oss mycket nöjda när båda somnade vid 19.30-rycket igår kväll. Men imorse, båda uppe vid 4. Martin gick upp, jag försökte sova vidare med mycket bristande resultat då det lektes väldigt högljutt utanför sovrumsdörren. Jäkligt svårt att ställa om sig själv också när de två små cheferna här hemma bestämmer att dygnet ska fortsätta vara skevt.

Men vi har i alla fall tur med vädret.

Kaffe, american size, tar mig genom dagen (förhoppningsvis).

Axlarna sjunker en decimeter

Tillbaka på arizonsk mark igen, och det känns helt fantastiskt. Förutom att hemma är hemma så är det aldrig så skönt att åka ifrån Sverige som i mars månad när den råa kylan letar sig in genom alldeles för tunna kläder och nästan alla människor man möter tittar ner i backen med ett sammanbitet och lite bistert ansiktsuttryck. Här är nu dryga 25 grader och strålande sol, som alltid, och människor man går förbi på gatan tittar en i ögonen och ler och nickar eller slänger ur sig ett avslappnat "how is it going?". Missförstå mig inte, jag vet att det är svårt att vara glättig när man har levt i mörker och kyla i snart ett halvår och det finns ju något fint i det också men just nu är jag glad över att slippa vara mitt i det.

Jack är nu överlycklig över att ha fått träffa några av sina kompisar igen och igår var vi ute i parken en stund och tankade solljus och värme. Kände rent fysiskt hur mina axlar sjönk typ en decimeter av att bara vara utomhus.

Martin hämtade upp en hyrbil direkt när vi landade och nu har vi alltså två bilar igen, vilket gör vår vardag så mycket enklare då vi kan dela på oss i familjen och göra saker på varsitt håll utan att den andra måste stanna hemma. Idag ska Ted och jag på första simskolelektionen och det ska bli spännande att se om han är lika djärv där som hemma här i poolen. Det har aldrig varit så enkelt att komma tillbaka hit som nu heller, vi ramlar direkt in i våra gamla vanliga rutiner och det känns så himla gött. Jach har förskola igen i nästa vecka och sen så rullar det på. Kan dock inte förstå att det är mindre än 3 månader kvar innan vi flyttar tillbaka! Vi måste verkligen se till att maxa tiden som är kvar, se till att hinna uppleva och återuppleva så mycket härligt som möjligt. Och snart blir det ju så varmt att det är för jobbigt att vara ute långa stunder så det gäller ju verkligen att maxa nu, snart! Kanske sticker vi på lång utflykt med övernattning redan nästa helg, till grannstaden Tucson. Kanske blir det något annat galet upptåg som den här familjen drar iväg på, vem vet.

Jag får förresten ofta frågan om hur man gör bäst när man flyger långt med barn, om ni vill kan jag skriva ett längre inlägg med våra tips och trix. Det har ju blivit några turer över Atlanten nu och det går allt som oftast jättebra, därför kan jag med gott samvete utnämna mig till någon slags flyga-
med-barn-expert!

Känns grymt skönt att vara tillbaka i alla fall.

Jetlaggade barn gör ju att man får njuta av en del vackra soluppgångar i alla fall. Godmorgon efterlängtade utsikt!

Picture perfect?

Vill inte gå in närmare på varför men nu har det blivit så att vi ska på blixtvisit hem till Sverige igen, och vi åker redan på onsdag kväll. Vi är ju ganska luttrade resenärer och den här gången känns faktiskt till och med den 15 timmar långa resan som lite av en enkel match (och oj vad det här med att man får nya perspektiv på saker när oväntade grejer händer stämmer, att två småtroll bråkar eller härjar på flyget känns som småpotatis om man jämför med riktiga problem i världen som bland annat har gjort att vi just väljer att åka hem ett tag...). Men vi måste ända ha koll på en del administrativa saker, och bland annat så behöver ju förnya våra visum för att kunna komma tillbaka hit till USA igen.

Och i den ansökningen måste vi ha nytagna foton på alla familjemedlemmar. Och de fotona ska vara av en viss kvalitet, huvudet måste vara rakt fram och ansiktsuttrycket ska vara neutralt. Easy peasy, eller? Nja, fråga Ted vad han tycker att neutralt betyder. Eller Jack för den delen.

Blev förresten lite förvånad när jag botaniserade i grönsaksavdelningen på Fry´s igår och såg att de säljer maskrosblad för ca 20 kr bunten.

Nu blir det pizza framför oscars-galan. På återseende!

Blommor och bin är BAD WORDS!

Då var jag här och kladdar igen. Har ju senaste dagarna fokuserat mer på min nya blogg, Snurrmorsan surrar, men nu sprang jag på något som jag vill dela här eftersom det är amerrrka-relaterat. Så.

Martin kom igår hem från jobbet med en bekymrad min och berättade att han stött på någon som kunde liknas vid en rejäl kulturkrock vid dagens möte. Två av hans kollegor hade fått i uppdrag att sammanställa en poster där man redogjorde för den forskning som bedrivs i fjärilsburarna på stadens botaniska trädgård. En av hans kollegor jobbar extra där och under tider då burarna inte används för utställningar så får forskarna komma dit och göra sina experiment med egna fjärilar, och nu tänkte väl botaniska trädgården att det vore fint om allmänheten fick lite information om det också för att visa att de liksom hänger med och dessutom samarbetar med ett välrenommerat universitet. Kort sagt, de satte sig ner och började brainstorma om vad som skulle stå på postern.

Till saken hör att de frågor de försöker få svar på i sina experiment handlar om partnerval och hur fjärilar använder sina färger för att kommunicera om vem som ska få para sig med vem o s v. och det var här diskussionen tog en helt nu vändning. För det är nämligen inte alls okej, från botaniska trädgårdens sida, att skriva eller prata om parning eller partnerval överhuvudtaget. För då kan man skapa problem för de familjer som inte har hunnit ha det där snacket om blommor och bin än. Hör ni hur absurt det här är? Man får inte ens prata om pollinering hos blommor, för att det kan vara stötande, PÅ EN BOTANISK TRÄDGÅRD får man inte prata om hur blommorna förökar sig!!

Om någon kommer fram till en anställd i fjärilsburen och helt öppet frågar vad fjärilarna egentligen gör när de sitter ihop sådär på någon blomma så får den anställda svara att de gör precis vad ni tror att de gör, men inte vara mer specifik än så eftersom det kan finnas BARN där. Har ni hört något så knäppt? Som att barn skulle tycka att det vore konstigt att fjärilarna gör nya fjärilar? Man behöver ju faktiskt inte vara mer teknisk än så, men man behöver ju inte ljuga eller låtsas som att fjärilslarverna regnar ner från himlen för det?

På postern får de skriva att fjärilarna "ger varandra uppmärksamhet" men där går gränsen. Måste vara frustrerande att vara forskare och försöka få svar på frågor om naturens gång, som egentligen bara handlar om att hitta mat och att föröka sig, när det ena är så tabu att man knappt kan prata högt om det på allmän plats. Vissa dagar längtar man helt enkelt hem lite mer än andra.

En vanlig syn i botaniska trädgårdens fjärilsbur... Bild lånad härifrån!