Random pics

Av olika anledningar har vi varit lite trötta senaste dagarna, bland annat har Ted fått för sig att det är en bra idé att vakna mitt i natten och ligga och prata med takfläkten en timme eller två innan han somnar om. I vår säng givetvis, samtidigt som han helst drar mig lite i håret eller klöser mej på armarna med sina små vassa naglar. 

Därav det dåliga uppdaterandet här, och det är också därför som jag inte heller orkar skriva något längre inlägg nu. Men vi har iallafall fotat lite, och här ser ni resultatet:

Det är sällan så påtagligt att man är i Amerika som när man tar bilen till simhallen på lördagsmorgnarna och parker och idrotsplatser fullkomligt kryllar av barn, unga och vuxna som sportar medans föräldrarna sitter i medhavda fällstolar och hejar på. Filmiskt nästan!

Simskoleeleven på strålande morgonhumör :)

Och överallt vajar de, USAs och Arizonas flaggor under varandra.

Utanför simhallen

Vi var på IKEA också i lördags, inte så konstigt att Jack tror att IKEA är en mataffär nuförtiden när vår kundkorg ser ut såhär...

Every day!

Roligt att Martin gör segertecken och Jack blir förvirrad och tror att man ska visa 

hur många år man är...

Söndagsutflykt till Canyon Lake, en ny picnicplats dock

Gott med kokosboll!

Superhjälte!

Eftermiddagsfika i skuggan.

Nu blir det ett avsnitt av Breaking Bad innan den efterlängtade sängen. Kommer minnas  åren här borta som då som vi hade tid att sträck-se så många bra TV-serier... och på torsdag kommer förhoppningsvis nya säsongen av Homeland som vi beställt :)

Syskonbus

Bjussar på några bilder från helgen som gick. Nytt på barnfronten, plötsligt har de blivit värsta polarna och Jack tycker plötsligt att Ted är världens roligaste att hänga med. Den lilla springer före och den stora springer efter och härmar allt som den lilla gör. Borde det inte vara mer tvärtom? Lilla kollar i och för sig hela tiden in vad stora gör och försöker härma honom också emellanåt. Är bara himla glad åt att de har kul ihop, är det inte det här man har väntat på ända sedan de blev två?

Jag ska sitta bredvid Ted, jag är också Ted. Imitiation är bästa smickret!

Kolla här då!

Syskonbus!

Sen lånade han kameran och fotade sig själv ur bästa vinkeln... not.

Åkte förbi de här också, vilda åsnor längs vägen!

Så söta... men man undrar ju vad de lever på mitt ute i öknen.

TGIF

Thank God Its Friday!

Den här vecka drar vi ett tjockt streck över och glömmer. Jack har varit hemma från förskolan hela veckan, vi tror att det bara är en vanlig förkylning och har inte tagit honom till någon läkare än, han är i princip helt pigg men hostar lite när han ansträngt sig. Vi fick ett mail från förskolan om att det går lunginflammation där, men eftersom Jack har varit feberfri sedan i tisdags (förutom en liten topp i går, men då tempade jag honom direkt när vi kom in och hade suttit i bilen en stund så jag tror knappast att det var någon feber utan ökenvärme... ja, den är också tillbaka) så tror vi inte att det är det han fått utan en vanlig förkylning. Dock vill man ju inte att han ska gå tillbaka till förskolan innan han är helt hundra så därför har vi tagit en dag i taget och hållit honom hemma. Men nu är han som sagt pigg igen och klättrar på väggarna, så det blir nog förskola på måndag i allafall. Tack och lov för det!

Och tack och lov för att fredagen den 13:e nästan blev till en lyckodag då vi lämnade in bilen imorse och det visade sig att felet bara kostade 15 dollar att åtgärda (någon slang som behövde bytas). Det kostade ju lite att felsöka också men det kändes ändå som att vi typ vunnit på lotto när vi åkte därifrån. Sen åkte Teddo och jag på baby-sång och det var också kul. Nu hoppas vi bara att eftermiddagen fortsätter på det här lite trevligare spåret.

Ha en bra helg allihop!

 

 

De här bilderna illutrerar veckan som gick väldigt väl,

till och med rädisan ser less ut...

Kompetensutveckling!

Kan man tolka följande som att undertecknad så smått börjar känna sig redo att jobba igen efter nästan 1½ år hemma?

När man ser nya idéer till aktiviteter med barnen bara man kommer in på förskolan, och inte kan motstå att skriva ner dessa i ett word-dokument på datorn och spara för framtiden (och varför skulle man motstå det, förresten)? När man inte kan låta bli att tänka pedagogisk dokumentation när man tar bilder på sina barn som leker i parken eller hemma? Skillnaden blir att dokumentationen sällan blir pedagogisk eftersom den knappast används till att förändra/förbättra vår verksamhet här hemma.

Där någonstans drar jag nämligen gränsen, jag måste se till att komma ihåg att jag inte är på jobber utan är hemma just nu med mina egna barn och att det är helt okej att inte vara superpedagog dygnet runt. Att det inte är någon verksamhet jag driver utan att jag bara försöker fylla våra hemmadagar med (någorlunda) meningsfulla och roliga saker. Att det inte behöver finnas en plan för varenda timme utan att det är när man bara är tillsammans som vi har det som allra roligast. Insikten slog mig precis nu, att det kanske är lite mer så som man måste tänka på jobbet också när det väl är dags.

Jag ser de här två åren hemma som ren kompetensutveckling, inte bara för att jag tar hand om barn hela dagarna utan för att jag har fått en helt ny förståelse för hur det är att komma till en annan kultur och ha barn med sig. Man får liksom dubbla budskap hela tiden om hur man bör vara och hur barn ska vara, och det gäller att vara vaken och sålla bort det som magkänslan säger nej till samtidigt som man inte får vara rädd för att ta till sig nya, bra grejer.

Hej parken, long time no see!

"Kolla mamma, det är mud"

"Den känns som creme cheese..."

Måste kolla in och göra precis som storebrorsan...

Inget pedagogiskt här, bara fint septemberljus och en bebis som har blivit så... lång!

Fick leta en stund innan jag hittade honom här inne. 

"Får jag plats?" Små barn brukar ju mäta sin omgivning med sin egen kropp, första steget till rumsuppfattning.

Några spännande hål att peta i, får fingret plats däri?

Ups and downs...

Okej, det har varit lite upp och ner här senaste dagarna. Eller egentligen först väldigt mycket upp och sedan ganska mycket ner. Därav har bloggandet fått lida som vanligt.

Det började i lördags med väldigt mycket upp, Jack började på simskola (första steget där man som förälder är med i vattnet och det handlar mest om att vänja sig vid vatten och flyta o s v) och sedan på eftermiddagen så var det prova på gång på "Little Allstars" som han också ska börja på. Det var ungefär som en jympalektion där barnen fick leka några olika lekar, prova på några olika bollsporter och sedan var det en liten hinderbana med tunnel, balansgång och en liten trampolin. Först var han lite blyg och ville att jag skulle vara precis bredvid honom men sedan lossnade det och framemot slutet så hade han jättekul! Tanken är att han ska gå själv där och att jag väntar utanför så det kändes skönt att han tyckte det var roligt.

Men så i söndags så ösregnade det på morgonen och det var väsentligt kallare ute så fast det kändes lite konstigt så packade vi glatt in oss i bilen för att åka på söndagsutflykt. Martin hade spanat in ett nytt ställe där vi inte har varit förr och vi tänkte att lite regn har väl ingen dött av. Det blev en jättemysig utflykt, vi hamnade på en rastplats med tak och efter ett tag slutade det regna och himlen blev knallblå. Men Jack var sig inte riktigt lik, han gnällde över att han ville åka hem och sa att han frös, och när vi väl kom hem igen så hade han ju mycket riktigt feber. Dessutom började han hosta på ett lite jobbigt sätt och när han vaknade i måndags så var rösten nästan borta.

Så därför har han varit hemma denna veckan, och eftersom vi bara har förskola varannan dag så blir han hemma imorgon också även om han hade kunnat gå. Vi har honom hemma idag även om han var feberfri igår eftersom han verkade lite trött och medtagen ända till igår kväll och hostan inte riktigt hade gett med sig. Men idag är han i princip sitt vanliga pigga jag och hostan är nästan borta och han låter som sig själv igen.

Höjden av onödighet? Att vattenspridarna startar automatiskt samtidigt som det vräker ner, i en ökenstad där man gör allt (?) för att spara på vattnet...

Inte ofta som det är så disigt och regnigt att man knappt ser bergen där bakom

Framme vid Bartlett Reservoir

Lite regnigt

Övar på att gå i trappor

Lilla sjuklingen, fast det visste vi ju inte då

Kollar in stranden

Plötsligt kom solen fram

Någon hade jättekul i sanden och hade med sig halva stranden hem i byxvecken

Grönt och fint

Ted var himla duktig och gick runt hela tiden, kan inte förstå att det bara är en 

dryg månad sedan han började gå ordentligt!

Gruppfoto!

Vi gjorde ett glass-stopp på DQ i Carefree och hittade en "se upp för vaktlar-skylt"

Smarrigt!

Nu börjar han se lite hängig ut på riktigt.... :( 

Det fina i kråksången är att det fortfarande är lite svalare ute (34 grader ska det bli i eftermiddag men det är bara temporärt, i slutet av veckan är vi uppe på 40 grader igen :( ) så nu när vi ända är hemma så kan vi passa på att ta oss till parken en sväng när Ted vaknar från sin middagsvila . Det var ju inte igår precis!

Pinsamt!

Hemlängtan känns lite mer avlägsen idag, mycket tack vare att min fantastiska svägerska och barnens faster talade om att hon just nu tittar på biljetter för att komma hit och hälsa på oss över jul och nyår. Så himla kul att planera för vad vi ska hitta på och det lutar nog åt vi drar över till Los Angeles och firar julen där, förra året var vi ju i Vegas  och det var ju kul och visst måste man passa på att turista lite när man får besök :)

En annan sak som jag vill lufta, Jack är ju snart 4 år och senaste veckan har han börjat med en ny ovana. Han har liksom blivit väldigt observant på hur människor runt omkring ser ut och beter sig och nu har han liksom börjat kommentera detta. Högt. Än så länge mest på svenska och tack och lov för det, som idag på fiket på biblioteket där han plötsligt utbrast;
Titta mamma! Titta på den gubbens öron. Dom är STORA!

Det är klart att även jag fattar att det är dags att lära honom ett och annat om hur man pratar om folk (eller att man kanske helst ska undvika att göra just det) men just där och då vill man ju helst bara sjunka genom jorden. Tack och lov pratade han ju svenska och det är ju ganska få här som skulle kunna förstå, det var värre i söndags när han såg en (i och för sig rejält överviktig) dam i mataffären och nästan ropade:
Titta mamma, titta på henne! Hon är clumsy (klumpig på svenska)!

Var är skämskudden när man behöver den mest, jag menar vilket annat ord som helst i den meningen hade varit ok på engelska utom just det! Lilla skitungen, vänta bara tills du är tonåring, ojoj vad jag ska hämnas och skämma ut dej då...

September blues

Minns i november den ljuva september.

Det är inte så mycket som är ljuvt med den här septembern än så länge i alla fall. Fick höra att min blogg är uppskattad för att den inte bara är glättig, att jag skriver om både bra och dåliga dagar. Idag är en dag av det senare slaget.

Har sådan sjuk hemlängtan just nu, men det är faktiskt lite svårt att sätta fingret på vad det är jag saknar mest. Klart att det är jobbigt att vara långt borta från familj och vänner men det är inte bara det. Hela mitt väsen vill ha höst nu men ute är det fortfarande över 40 grader på eftermiddagarna och det, mina vänner, är vedervärdigt. Precis som varje höst så längtar jag efter höstkläder (jag tror att jag är som gjord för att bo någonstans där man kan ha höst- och vårkläder jämt) men inte är det på något enda sätt något höstlikt i luften. De säger att det svalnar av framemot slutet av oktober och det känns som att det är väldigt långt dit.

Jag tror också att jag efter nästan ett år här borta har fått en större förståelse för hur saker och ting funkar här, och att det på många sätt är avgrundsdjupa skillnader mot hur det är hemmavid. Jag oroar mig lite för hur barnen (framförallt Jack) hanterar kulturkrocken som är nu och den som otvivelaktigt kommer komma nästa sommar när vi återvänder. Jag oroar mig också för hur året i Lund ska bli, om vi ska hitta något bra ställe att bo på och om jag kommer hitta jobb där. Jag oroar mig lite för om jag ska orka med dryga 9 månader till här.

Trots det vet jag ju att allt blir bättre framöver, att det kommer bli skönt och att vi kommer kunna vara ute. Ibland tänker jag att det vore skönt om vi hamnat i Finland istället, Martin sökte ju jobb där samtidigt som han sökte pengar för att åka hit, för då hade det varit så enkelt att åka hem. Men sen tänker jag att det nog hade varit alldeles för enkelt att åka hem då. Att det är bra för mig att inte kunna ge upp så enkelt, att det vore en jättestor och omständig grej att åka hem. Men man kan ju längta lite. Eller mycket vissa dagar, som idag.

Längtar till det här, att kunna vara ute och springa eller hoppa buset av sig.

Två glada busfrön!