Kompetensutveckling!

Kan man tolka följande som att undertecknad så smått börjar känna sig redo att jobba igen efter nästan 1½ år hemma?

När man ser nya idéer till aktiviteter med barnen bara man kommer in på förskolan, och inte kan motstå att skriva ner dessa i ett word-dokument på datorn och spara för framtiden (och varför skulle man motstå det, förresten)? När man inte kan låta bli att tänka pedagogisk dokumentation när man tar bilder på sina barn som leker i parken eller hemma? Skillnaden blir att dokumentationen sällan blir pedagogisk eftersom den knappast används till att förändra/förbättra vår verksamhet här hemma.

Där någonstans drar jag nämligen gränsen, jag måste se till att komma ihåg att jag inte är på jobber utan är hemma just nu med mina egna barn och att det är helt okej att inte vara superpedagog dygnet runt. Att det inte är någon verksamhet jag driver utan att jag bara försöker fylla våra hemmadagar med (någorlunda) meningsfulla och roliga saker. Att det inte behöver finnas en plan för varenda timme utan att det är när man bara är tillsammans som vi har det som allra roligast. Insikten slog mig precis nu, att det kanske är lite mer så som man måste tänka på jobbet också när det väl är dags.

Jag ser de här två åren hemma som ren kompetensutveckling, inte bara för att jag tar hand om barn hela dagarna utan för att jag har fått en helt ny förståelse för hur det är att komma till en annan kultur och ha barn med sig. Man får liksom dubbla budskap hela tiden om hur man bör vara och hur barn ska vara, och det gäller att vara vaken och sålla bort det som magkänslan säger nej till samtidigt som man inte får vara rädd för att ta till sig nya, bra grejer.

Hej parken, long time no see!

"Kolla mamma, det är mud"

"Den känns som creme cheese..."

Måste kolla in och göra precis som storebrorsan...

Inget pedagogiskt här, bara fint septemberljus och en bebis som har blivit så... lång!

Fick leta en stund innan jag hittade honom här inne. 

"Får jag plats?" Små barn brukar ju mäta sin omgivning med sin egen kropp, första steget till rumsuppfattning.

Några spännande hål att peta i, får fingret plats däri?

Ups and downs...

Okej, det har varit lite upp och ner här senaste dagarna. Eller egentligen först väldigt mycket upp och sedan ganska mycket ner. Därav har bloggandet fått lida som vanligt.

Det började i lördags med väldigt mycket upp, Jack började på simskola (första steget där man som förälder är med i vattnet och det handlar mest om att vänja sig vid vatten och flyta o s v) och sedan på eftermiddagen så var det prova på gång på "Little Allstars" som han också ska börja på. Det var ungefär som en jympalektion där barnen fick leka några olika lekar, prova på några olika bollsporter och sedan var det en liten hinderbana med tunnel, balansgång och en liten trampolin. Först var han lite blyg och ville att jag skulle vara precis bredvid honom men sedan lossnade det och framemot slutet så hade han jättekul! Tanken är att han ska gå själv där och att jag väntar utanför så det kändes skönt att han tyckte det var roligt.

Men så i söndags så ösregnade det på morgonen och det var väsentligt kallare ute så fast det kändes lite konstigt så packade vi glatt in oss i bilen för att åka på söndagsutflykt. Martin hade spanat in ett nytt ställe där vi inte har varit förr och vi tänkte att lite regn har väl ingen dött av. Det blev en jättemysig utflykt, vi hamnade på en rastplats med tak och efter ett tag slutade det regna och himlen blev knallblå. Men Jack var sig inte riktigt lik, han gnällde över att han ville åka hem och sa att han frös, och när vi väl kom hem igen så hade han ju mycket riktigt feber. Dessutom började han hosta på ett lite jobbigt sätt och när han vaknade i måndags så var rösten nästan borta.

Så därför har han varit hemma denna veckan, och eftersom vi bara har förskola varannan dag så blir han hemma imorgon också även om han hade kunnat gå. Vi har honom hemma idag även om han var feberfri igår eftersom han verkade lite trött och medtagen ända till igår kväll och hostan inte riktigt hade gett med sig. Men idag är han i princip sitt vanliga pigga jag och hostan är nästan borta och han låter som sig själv igen.

Höjden av onödighet? Att vattenspridarna startar automatiskt samtidigt som det vräker ner, i en ökenstad där man gör allt (?) för att spara på vattnet...

Inte ofta som det är så disigt och regnigt att man knappt ser bergen där bakom

Framme vid Bartlett Reservoir

Lite regnigt

Övar på att gå i trappor

Lilla sjuklingen, fast det visste vi ju inte då

Kollar in stranden

Plötsligt kom solen fram

Någon hade jättekul i sanden och hade med sig halva stranden hem i byxvecken

Grönt och fint

Ted var himla duktig och gick runt hela tiden, kan inte förstå att det bara är en 

dryg månad sedan han började gå ordentligt!

Gruppfoto!

Vi gjorde ett glass-stopp på DQ i Carefree och hittade en "se upp för vaktlar-skylt"

Smarrigt!

Nu börjar han se lite hängig ut på riktigt.... :( 

Det fina i kråksången är att det fortfarande är lite svalare ute (34 grader ska det bli i eftermiddag men det är bara temporärt, i slutet av veckan är vi uppe på 40 grader igen :( ) så nu när vi ända är hemma så kan vi passa på att ta oss till parken en sväng när Ted vaknar från sin middagsvila . Det var ju inte igår precis!

Pinsamt!

Hemlängtan känns lite mer avlägsen idag, mycket tack vare att min fantastiska svägerska och barnens faster talade om att hon just nu tittar på biljetter för att komma hit och hälsa på oss över jul och nyår. Så himla kul att planera för vad vi ska hitta på och det lutar nog åt vi drar över till Los Angeles och firar julen där, förra året var vi ju i Vegas  och det var ju kul och visst måste man passa på att turista lite när man får besök :)

En annan sak som jag vill lufta, Jack är ju snart 4 år och senaste veckan har han börjat med en ny ovana. Han har liksom blivit väldigt observant på hur människor runt omkring ser ut och beter sig och nu har han liksom börjat kommentera detta. Högt. Än så länge mest på svenska och tack och lov för det, som idag på fiket på biblioteket där han plötsligt utbrast;
Titta mamma! Titta på den gubbens öron. Dom är STORA!

Det är klart att även jag fattar att det är dags att lära honom ett och annat om hur man pratar om folk (eller att man kanske helst ska undvika att göra just det) men just där och då vill man ju helst bara sjunka genom jorden. Tack och lov pratade han ju svenska och det är ju ganska få här som skulle kunna förstå, det var värre i söndags när han såg en (i och för sig rejält överviktig) dam i mataffären och nästan ropade:
Titta mamma, titta på henne! Hon är clumsy (klumpig på svenska)!

Var är skämskudden när man behöver den mest, jag menar vilket annat ord som helst i den meningen hade varit ok på engelska utom just det! Lilla skitungen, vänta bara tills du är tonåring, ojoj vad jag ska hämnas och skämma ut dej då...

September blues

Minns i november den ljuva september.

Det är inte så mycket som är ljuvt med den här septembern än så länge i alla fall. Fick höra att min blogg är uppskattad för att den inte bara är glättig, att jag skriver om både bra och dåliga dagar. Idag är en dag av det senare slaget.

Har sådan sjuk hemlängtan just nu, men det är faktiskt lite svårt att sätta fingret på vad det är jag saknar mest. Klart att det är jobbigt att vara långt borta från familj och vänner men det är inte bara det. Hela mitt väsen vill ha höst nu men ute är det fortfarande över 40 grader på eftermiddagarna och det, mina vänner, är vedervärdigt. Precis som varje höst så längtar jag efter höstkläder (jag tror att jag är som gjord för att bo någonstans där man kan ha höst- och vårkläder jämt) men inte är det på något enda sätt något höstlikt i luften. De säger att det svalnar av framemot slutet av oktober och det känns som att det är väldigt långt dit.

Jag tror också att jag efter nästan ett år här borta har fått en större förståelse för hur saker och ting funkar här, och att det på många sätt är avgrundsdjupa skillnader mot hur det är hemmavid. Jag oroar mig lite för hur barnen (framförallt Jack) hanterar kulturkrocken som är nu och den som otvivelaktigt kommer komma nästa sommar när vi återvänder. Jag oroar mig också för hur året i Lund ska bli, om vi ska hitta något bra ställe att bo på och om jag kommer hitta jobb där. Jag oroar mig lite för om jag ska orka med dryga 9 månader till här.

Trots det vet jag ju att allt blir bättre framöver, att det kommer bli skönt och att vi kommer kunna vara ute. Ibland tänker jag att det vore skönt om vi hamnat i Finland istället, Martin sökte ju jobb där samtidigt som han sökte pengar för att åka hit, för då hade det varit så enkelt att åka hem. Men sen tänker jag att det nog hade varit alldeles för enkelt att åka hem då. Att det är bra för mig att inte kunna ge upp så enkelt, att det vore en jättestor och omständig grej att åka hem. Men man kan ju längta lite. Eller mycket vissa dagar, som idag.

Längtar till det här, att kunna vara ute och springa eller hoppa buset av sig.

Två glada busfrön!

Lördagshälsning

Efter att ha handlat allt vi skulle behöva för ett halvår i ide (kändes det som) så traskade vi ner till poolen i eftermiddags. Det känns faktiskt lite lyxigt att ha tillgång till pool nu när jag har förstått att verkligen inte alla har det, att vara blöt är egentligen det enda sättet att orka vara utomhus just för tillfället.

Men jag klagar inte, nu går ju vi mot det bästa halvåret här borta medans jag vet att även om hösten kan vara härlig i Sverige så är inte regniga mörka novemberdagar det bästa jag vet direkt. Imorgon blir det utflykt och kanske lyxar vi till det med ett restaurangbesök också. Vi måste ju fira att Arizona-hösten snart är här!

Inget bus i den blicken inte...

Två av mina fina!

Han spenderar mer tid under än över vattenytan

Ett halvhjärtat försök till gruppfoto, ni ser ju hur entusiastiska de andra två är...

Skoj i poolen!

Till Jack

Lilla älskade unge. Det känns som att det var igår som du låg skrynklig och varm i min famn, alldeles ny. Det känns som att det var alldeles nyss som din pappa och jag var på inskolningssamtal på Långåkerstorpet i Stureby där du skulle inleda din förskolekarriär. Det känns som vi precis kommit hit till Arizona och du har börjat på Child Study Lab, och fast du inte kan ett ord engelska så klarar du dig jättebra där. Du lär dig supersnabbt och efter bara ett par månader kan du föra långa resonemang och argumntera på ett språk som inte är ditt första.

Idag när jag lämnade av dig i ditt nya klassrum med din nya lärare så såg du så himla stor ut. Du har koll på läget och efter att jag visat dig var din lunch box skulle stå och var toaletten fanns så vinkade du bara glatt och sa att du skulle gå och leka.

Jag fick din pappa att lova mig att gå och spionera lite på dej under lunchen så att jag skulle få veta att allt var okej. Jag är helt övertygad om att du har underbart roligt där tillsammans med nya och gamla kompisar och tillsammans med din nya lärare och alla nya studenter. Jag vet mycket väl att jag är jättefånig som sitter här hemma och nästan räknar minuterna tills jag får åka och hämta hem dig igen och höra om allt du har gjort idag. Jag borde njuta av tystnaden nu när Ted sover men istället sitter jag här och längtar lite efter dig.

Så ologiskt är ett mammahjärta.

Svala 36 grader...

Det här med att perspektiven förskjutits en del. I går och idag har det varit lite halvdant väder här borta, d v s lite mulet och det har till och med regnat till och från. Det har med andra ord varit riktigt drägligt och man har till och med kunnat vara ute litegrann till skillnad mot annars då man får dödsångest av att bara gå til bilen (på riktigt alltså, inget skoj). Idag stannade termometern på 36 grader och därför tyckte jag att det kändes som en bra idé att gå en liten prommis bort till biblioteket istället för att ta bilen. Av olika anledningar så kunde vi nämligen inte ta bilen, annars hade jag nog inte ens kommit på det... Det är ju verkligen inte långt dit men jag vill tala om att vi alla tre var rätt svettiga när vi kom fram. Sen när tycker jag att 36 grader är svalt liksom?

 

Och kolla in torsdag förresten, värsta köldknäppen!